Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lana del Rey | Bråvallafestivalen, torsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Pop

Lana del Rey

Bråvallafestivalen, torsdag

Publik: Inte jättestor.

Bäst: Ultraviolence och Ride.

Sämst: Är hon sval eller ointresserad?

En halvtimme in tackar Lana del Rey publiken med ett "amazing!". Följt av en suck. Hon plockar upp en cocacolakeps, tuggar tuggummi och sjunger sedan en ljuvlig Ultraviolence. Och det är i ärlighetens namn svårt att veta om hon är fullständigt ointresserad eller bara försöker spela cool. Gränsen är hursomhelst hårfin.

Efter ytterligare en halvtimme och en fantastiskt fin Ride kommer jag på mig själv att tänka att det var längesen jag såg en artist som gör sig så mycket bättre på skiva. Det finns ju en inbyggd svärta i allt hon gör, jag gillar henne oerhört mycket för det, och den är såklart svår att locka fram när kvällssolen skiner så stark att det som visas på led-skärmen inte syns. Men hon gör heller inte mycket själv för att locka fram dramatiken.

Hon sjunger sig igenom sina sorgliga sånger mer eller mindre rakt uppochner med ett känslospann som knappt ger utslag på barometern. Sången, den hon fått så mycket kritik för, är det verkligen inget fel på. Rösten flyger både i höjden och djupet. Och bandet hon har med sig må spela över en smula, men lira kan dom. I sina bästa stunder rullar de runt en ljudvägg som bär vissa likheter med Suedes Dog man star. Storslaget, skruvat och lite smått obehagligt.

Boka in Lana del Rey i Konserthuset i höst så ska jag ge det en ny chans.