När Laleh får beröm, och det får hon ofta, handlar det inte sällan om hennes egensinne och kompromisslöshet. Men vad finns att kompromissa med, om musiken man spelar gör sig utmärkt på en av stadens största arenor och lockar en publik som förefaller vara ett ungefärligt tvärsnitt av svensk medelklass? Inget fel i detta, berömmet är fortfarande välförtjänt även om egensinnigheten kan diskuteras.
Sin femte och senaste platta Colors tar Laleh inte med sig ut i folkparkerna utan hon väljer att göra tre större spelningar. Arrangemanget är därefter, långt ifrån intimt, avskalat och närhetssökande gentemot publiken. De flesta som försöker med det i Scandinavium misslyckas ändå.
Nej, ända från inledande Goliat och Elephant är det dramatik, dans, ljus, trummor och körer. Ibland är det just det som krävs för att ge publiken en konsertupplevelse i en ishall och Laleh är generös mot oss som är här. Vi får mycket av allt. Ibland tangerar det hela musikal. Ganska mycket musikal, till och med. Men jag, och även Laleh vad det verkar, är av uppfattningen att ett par klädbyten och att sväva lite i luften aldrig skadar och inte nödvändigtvis tar fokus från låtarna. Det är medvetet svulstigt och jag köper, och uppskattar, de bombastiska gesterna.
Stars Align från senaste plattan visar vägen. Den är storslagen och hade inte varit helt malplacerad i Melodifestivalen. Även Vårens första dag, Bjurö klubb och Colors ruskar om, för även om Laleh sannerligen gör sitt bästa är det svårt att hålla alla på tårna i två timmar.
Det finns säkert bakåtsträvare som längtar tillbaka till en tid före Så mycket bättre. Men Laleh är en stor artist nu och bjuder således på en stor show.
Betyget får Laleh definitivt inte för sin egensinnighet utan för att hon gör det hon gör utan några anmärkningar: är en folkkär artist som bjuder en arena på en mäktig och påkostad konsertupplevelse.
