Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/24

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Laleh är hemma - i dubbel bemärkelse

Laleh är hemma. I dubbel bemärkelse. Det stod klart när Los Angeles-bon drog igång sin nya höstturné i Scandinavium.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Laleh

Scandinavium, fredag.

Bäst: Orkestern!

Sämst: Lite svajigt.

Publik: 9413. Slutsålt.

Dels är Laleh Pourkarim i sin hemstad och spelar för sina hemmafans på en arena med gott om plats för att breda ut sig både känslomässigt och konstnärligt, dels känns hon just hemma (i betydelsen bekväm) med sin nya maffiga, 30 personer starka stråkorkester. Ett välkommet tillskott som ofta både lyfter fram och förstärker nyanserna i Lalehs sånger. Gör dem starkare och mer sårbara på samma gång.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Faktum är att flera av låtarna på nya albumet Kristaller känns närmast som skapade för att framföras med just den här typen av grandios uppbackning.

Till det får vi en scen som är både stor och djup, och med en liten runway som skjuter ut i den sittande publiken. Längst därbak hänger också en imponerande stor, avlång bildskärm som går varm konserten igenom.

Laleh inleder med Aldrig bli som förr, skrider ned för scenens breda trappsteg omgiven av två rosaklädda dansare och fortsätter med Rihannastudsiga Work.

LÄS MER: Laleh kommer hem till Göteborg

Ljudet som inte riktigt hamnat på plats sitter dock klockrent i uppföljande Welcome to the show, den pampiga balladen som Laleh skrev åt Adam Lambert och i vilken hon tar plats längst fram på scentungan och sträcker ut armarna mot publiken, som svarar med ett tända upp ett hav av lysande mobiler.

Pratar om sin mamma

Laleh verkar lite tagen av stundens allvar och pratar kort om sin mamma innan hon drar igång en fin Live tomorrow, låten som kickstartade Lalehs karriär för drygt tio år sedan, och återvänder därefter till senaste plattan med en märkligt platt Move on, trots att orkestern skapar ett mäktigt tryck.

I Ge tillbaks det du tagit sjunger Laleh genom något slags jobbigt vocoderfilter, men stråkarna och det blåa ljuset som lyser på Laleh som slagit sig ned på golvet skapar en vacker inramning.

En dryg timme in i konserten famlar dock Laleh fortfarande efter den där rusiga känslan, den som gör att publiken skulle gå genom eld och vatten för henne, och det vill sig inte riktigt. Det är, och slå mig inte nu, faktiskt lite segt emellanåt.

Laleh och den stora orkestern synkar fint, det är mer i Lalehs leverans ut mot publiken som ... jag vet inte, det glappar? Som i mellansnacken. De känns inte charmigt förvirrade utan snarare ogenomtänkta.

Stark framtida publikfavorit

Colors är såklart pampig med sina rullande trummor och svepande fanor, Kristaller är riktigt stark och en framtida publikfavorit, och Vårens första dag är skönt uppdriven. Konserten tar sig också avsevärt den sista halvtimmen.

LÄS MER: Laleh vill tillbaka till leken

Men det är något som saknas, ändå, och det är inte ett etnofärgat, ensamt trumkomp för det inleder Bjurö klubb. Det kan heller inte vara en supertaggad barnkör från Brunnsbo musikklasser för en sådan dyker upp i Goliat. Det är inte de piskande vågorna på storbildsskärmen i Some die young eller Lalehs mysiga allsångsstund på golvet i prinsessklänning och med akustisk gitarr i knäet.

Det kanske bara är det att jag hade hoppats på lite tydligare fokus och mer nerv än vad Laleh långa stunder bjöd på.