Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/8

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kvinnliga artister tar över Musikens hus

Artisterna Ward, Aurelia Dey och Nayomi slår ett slag för jämställdheten under en kväll på Musikens hus i Göteborg: "Målet är en norm där massor av kvinnor också gör musik, tar plats och håller på med dancehall".

Sju olika kvinnliga musiker intar scenen i Musikens hus den 5 maj. DJ´s, dancehall, reggae och hiphop. Allt som en enda stor massa av female power. Initiativtagare är artisten Aurelia Dey.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag vill ena alla kvinnor på dancehallscenen. Jag är trött på det här, vi finns ju. Det är dags för oss att ta oss till fronten. Målet är en norm där massor av kvinnor också gör musik, tar plats och håller på med dancehall, säger Aurelia Dey.

Rapparen Marwah "Nayomi" Feniri håller med.

– Aurelia är så jävla grym, hon har styrt upp allt. Jag lever för sådant här och älskar allt som lyfter fram tjejer just eftersom det är så få kvinnor på scen, säger Nayomi och fortsätter:

– Det är inte en lika stor grej när massa killar uppträder på ett ställe. Vi vill ju att det här ska normaliseras. Det här är ett av de första stegen dit.

Att sticka ut hakan och "göra en grej" av att det enbart är kvinnor på scen kan ses som problematiskt. När enbart män kör en spelning uppmärksammas de sällan av just den anledningen.

– "Åh kolla massa tjejer som gör musik", det blir så himla fel. Cleo, Syster Sol, alla de här stora. De är mina vänner och vi sitter backstage och pratar om just detta. "Hur känns det att vara kvinna i musikbranschen?" är den mest avskyvärda frågan man kan få. Jag vill verkligen förändra men samtidigt blir man nästan bitter för att man måste belysa problemet.

Hur skulle du beskriva din musik?

– Feministisk afrokaribisk pop. Eller bara feministiskt afrokaribisk men popen är verkligen genomsyrande.

Du känns väldigt färgstark.

– Jag håller med, men det känns som jag fått höra det alldeles för sällan. Inte hård eller arg då?

Brukar du få höra det?

– Jag kanske bara ser mig själv som hård ibland, men när man tänker efter är de största låtarna glada. Att skildras som den arga feministiska kvinnan är en stereotyp. Men man vill ju bryta den stereotypen samtidigt som man inte vill ursäkta sig.

Aurelia Dey är uppvuxen i Mölndals kommun och barndomen gav henne styrka.

– Jag var den enda afrosvenska på hela dagis, förskolan och skolan. Jag blev mobbad och kallad neger dag in och dag ut. Jag är inte bitter över det utan det var det som gjorde mig till den starka framgångsrika kvinna jag är idag.

Hur hanterade du det hela?

– Jag blev väldigt tuff med mycket skinn på näsan. Jag och min bästa kompis startade dansgrupper och man blev en slags rebell. Jag fick otroligt mycket stöd från min mamma och pappa. Det är tack vare dem som jag kunnat hitta det positiva i livet genom musiken.

Uttrycker sig genom reggaemusik

En annan som kommer stå på samma scen är Ward Polstan, 27. Idag bor hon i Biskopsgården och arbetar som lärare. Samtidigt ägnar sig Ward åt passionen reggaemusik. Hon tycker det är dags för kvinnliga musiker att både ta och få utrymme på scen.

– Det känns så skönt att tjejer äntligen får ta sin plats. Jag hoppas det kommer mycket folk!

Ward Polstan har bland annat gjort reggaelåten "De förlorade" som handlar om alla skotlossningar som skett i Göteborg.

– Jag försökte få ur min frustration. Den är skriven för två år sedan, men jag vågade inte först. Jag bor i Biskopsgården och har första parkett på de här konflikterna. Jag ville fokusera på offren, de anhöriga som lever kvar och kämpar med förlusten. Jag hoppas att många kan känna igen sig och finna tröst.

"Så jävla segregerat i Göteborg"

Ward Polstan är född i Irak och menar att hennes perspektiv som invandrare, kvinna och boende i förorten tilltalar många människor i Sverige.

– Jag utgår från min egen vardag och Sverige börjar bli riktigt mångkulturellt. När jag åker till mitt hemland känner jag mig som en utlänning och i Sverige känner jag mig inte hundra procent svensk, säger Ward Polstan och fortsätter:

– Det är så jävla segregerat i Göteborg. Vi var politiska flyktingar när vi hamnade mitt i Sundsvall. Jag lärde mig svenska på rätt sätt, seder och normer som man normalt sett inte får i förorten. Det känns som att folk är samlade i klungor i Göteborg. För att det ska bli ett hållbart samhälle måste vi förstå varandra, då måste vi lära oss av varandra och det innebär att vi måste mötas.

Med reggaemusiken vill Ward Polstan försöka sprida glädje, kärlek och förståelse för andra.

– Egentligen vill jag bara inspirera.

Vill vara en förebild

Rapparen Marwah "Nayomi" Feniri, 26, från Angered vill även hon inspirera kvinnor från just förorten.

– Jag hoppas att jag på något sätt kan visa vägen. Jag har fått höra hur många gånger som helst att "du är bara en liten förortstjej från Angered, vad ska du göra?". Jag vill vara en förebild och visa att det är möjligt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.