Det är alltid svårt att förhålla sig till aggressiv hype. Oftare än inte bygger den upp ett avstånd och en skepsis som gör det svårt att släppa på hämningarna, den skapar förväntningar utöver det vanliga som lägger sig som ett bökigt filter framför objektet.
Philadelphiabaserade Kurt Vile är offer för en av de mest intensiva kampanjer av indie-hype jag varit med om på bra länge – allt från Sonic Youths Kim Gordons kärleksförklaringar till kvällens arrangörers närmast religiösa uppskrivningar i programförklaringen. Här finns alltså saker att leva upp till, här ska det banne mig levereras.
Och ta mig fan, här levereras det. Inget nytt, inget banbrytande, men en kompott gammalt, blandat och hopplockat på det mest underbart skeva vis. Från inledande akustisk skörhet till avslutande dito. Däremellan bjuds den tätt packade publiken på en tung, geggig och bred vägg av ljud, tre gitarrer och det argaste trumljud Pustervik någonsin upplevt. Och detta trots att trummisen allt som oftast bankar loss med maracas i stället för trumpinnar. Mest jubel blir det så klart då Kurt och hans tre våldsmän tar sig an låtarna från Smoke Rings for My Halo, men det bjuds på förvånansvärt mycket gammalt, omstöpta, uppumpade versioner av söta poplåtar.
Det som på skiva ibland kan upplevas som lite puttrigt svävande, förvandlas på scenen till spända muskler i en märklig trakt någonstans mellan Stooges, Jesus & Mary Chain, Dinosaur Jr och Tom Petty. Rösten knarrar, gitarrerna skriker, men tappar aldrig bort melodislingor och botten. Kurt Vile må se ut som Mr Bean med Cliff Burton-frisyr med årets fläskigaste mittbena, men han delar ut en söndagssmäll som träffar perfekt. En smäll som känns bra, smakar bra och luktar finfint.
Hype är kul. Särskilt när den är befogad.
