Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Kungliga filharmonikerna | Konserthuset, lördag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Konsert

Kungliga filharmonikerna

Konserthuset, lördag

Dirigent: Sakari Oramo

Solist: Lisa Batiashvili violin

Musik: Hillborg, Sibelius, Prokofjev

Konserthuschefen Sten Cranner inleder Stockholmsfilharmonikernas gästspel i Göteborgs konserthus med att poängtera solidariteten med de drabbade efter terrorattackerna i Paris. Musiken och konsten är ett medel att reflektera över det som har hänt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det påverkar hur man som publik tar emot de tre annonserade verken, Anders Hillborgs orkesterstycke Exquisite Corpse, Sibelius violinkonsert och Prokofjevs femte symfoni. Klangerna blir på en gång ödesmättade och eftersinnande, och får en samhällelig dimension. Musik om det som står på spel.

Att Anders Hillborg är den bland samtidens svenska tonsättare som bäst och skickligast kan hantera symfoniorkestern som klangmaskin har han bevisat många gånger. Exquisite Corpse från 2002 har en elegans i fördelningen av klangfärger och rytmiska accenter som gör musiken både attraktiv och motsägelsefull.

Men här kommer också skugglinjerna fram, den mer diffusa ambivalensen. Verket är en sorts ohelig allians med Ingvar Lidholms och Iannis Xenakis klangvärldar, och i detta spänningsfält hittar Filharmonikerna under Sakari Oramos ledning en imponerande precision.

Det man annars kan notera, i alla de tre framförde verken, är homogeniteten i orkesterklangen. Det är som om spelet vore gjutet i ett enda granitstycke, något som får inte minst Prokofjevsymfonin att klinga på ett förföriskt vis. Musikens lager på lager av självironier och episka förlopp har också en medryckande melodisk charm, och den mjukt sordinerade stråkklangen i den långsamma tredje satsen skapar en sorts genomskinlighet åt uttrycket.

Lisa Batiashvili är bländande i sin gestaltning av Sibelius violinkonsert. Lidelsefullheten finns där, men också en fascinerande lätthet i de virtuosa kadenserna. De sprickbildningar där ljuset kan komma in hör man kanske inte så mycket av. Spelet är tekniskt fulländat, slipat och koncist.