Steven Wilson är ett geni och hans dygn måste ha fler timmar än andras. Det är den enda rimliga förklaringen till att han på senare år tycks vara inblandad i så gott som allt som det går att sätta stämpeln ”prog” på. Allt från remix- och remastringsjobb av gamla Crimson-, Tull- och Yes-klassiker, via bandprojekt som Blackfield, No-Man eller Storm Corrosion (med Mikael Åkerfeldt från Opeth) till Porcupine Tree. Ovanpå detta har han även fått ur sig ett gäng soloskivor, klarat av hundra tusen gästinhopp och en uppsjö andra mer eller mindre obskyra projekt.
Men den här aftonen visar sig handla om här och nu. Under dryga två timmar bjuds vi så gott som enbart på material från Stevens soloskivor – lejonparten hämtas från senaste Hand. Cannot. Erase. och två små Porcupine Tree-spår får sockra smeten (Lazarus och Sleep Together).
På skiva har jag alltid haft lite svårt för Wilsons solomaterial. Det har känts lite för snyggt, lite för smart och lite för … tja, själlöst. Men här ställs saker och ting på ända. För här handlar det om musik som bankar själ, hjärta och öron i småbitar. Som kräver, som pockar, lockar och drar oss med. Det är bara att lägga sig på rygg och visa strupen.
Konserten hålls samman av en musikalisk röd tråd, en ”albumkänsla” som skapar en helgjuten och, törs jag säga, episk helhet med sömlösa övergångar och komplex musikermusik utöver det vanliga. Skimrande synthmattor, akustiska partier, instrumentala rymdfärder och hackiga gitarrer gör gemensam sak för att berätta sagor om ödslig ensamhet och sorg. Här finns Chapman sticks, frijazz och boogie. Psykedelia, makalösa keyboard- och gitarrsolon och atonala slagskott i magen som tar andan ur folk hela vägen ner till Brunnsparken.
Steven sjunger tjusigt och alla spelar sådär jobbigt, överjävla bra att kollektivt mindervärdeskomplex och stjärnögd beundran översköljer den religiöst hängivna publiken. På detta får vi en ljus- och videoshow som slänger Konserthuset rakt ut i kosmos.
Det här, mina vänner, var en uppvisning i audiovisuell genialitet som träffar rätt i så gott som varenda liten ton och vartenda millimeterperfekta taktbyte.
Så. Snyggt. Svårt. Ljuvligt. Vackert. Sinnesutvidgande.
Tack.
