Jag ser någon form av statistisk figur framför mig. En kurva som käckt, presenterar hur – och framförallt när – Simple Minds varit på och av. Hur de rört sig i folks medvetande, från relevanta, nyskapande pionjärer via storvulen stadionrock till att därefter mest vara en falnande retrolåga i nostalgins dunklaste vrår.
För, handen på hjärtat, de har knappast rosat några marknader sedan … tja, sedan Nelson Mandela fick lämna Robben Island. I november 2014 landade senaste albumet Big Music – det 16:e i ordningen – och det vore väl vågat att påstå att världen stannade upp och hissade kollektiva intresseflaggor.
Likväl är det i Big Music som vi tar avstamp. I ett beprövat och tillrättalagt stadionrocksound som inleds med den udda The Call-covern Let the Day Begin och följs upp med Blindfolded och Stars Will Lead the Way. Den tämligen glesa publiken är visserligen med på handklapp och tjoande och Jim Kerr ser uppriktigt mysig ut, men musikaliskt är det inte mycket som slår på käften.
Helt logiskt är det i stället med New Gold Dream som det blir roligt. Charlie Burchill må se ut som en statist från Sopranos, men han kan fortfarande klämma fram glitterregn ur sin gitarr. Och till och från visar 55-åringen i tartanrock att han fortfarande kan sjunga. Men lika glest som det är i publiken är det mellan guldkornen. Love Song är slarvig men alltid bra, Waterfront är majestätisk, Don’t You (Forget About Me) är karaokefest men Someone Somewhere in Summertime är seg som knäck … och det mesta däremellan (framförallt en kvarts klädbytarpaus) glömmer vi snabbt. Viss upprättelse kommer med Sanctify Yourself och en skamlöst publikfriande Alive and Kicking men det räcker inte.
Det var ju nostalgi vi ville ha. Det var dåtid och retropop vi sökte. Och när vi fick det blev vi unga moderna och glada. Om så bara till och från under en trevlig, men lätt glömd, afton med Simple Minds.
