Under en rad år har Jon Hopkins växlat mellan att göra dansant klubbmusik och mer ambienta ljudskapelser, bland annat med ikonen Brian Eno. Några har kanske sett och hört honom som uppvärmare till Coldplay. Den brittiska technomusikern — en gång i tiden skolad som klassisk pianist — har även gjort filmmusik och komponerat till dansföreställningar. Jag är mest förtjust i ambientgrejerna, men inte kan han väl köra ett sådant set sent på festivalens första dag?
Nej, det blev som väntat malande beats och accelererande tempohöjningar. Plus en visuell orgie, två dansare som gjorde mönster med laserstavar, eller dylikt, mer jedikrigare än Cullbergbaletten, och filmsekvenser och psykedeliska mönster som ackompanjerade musiken, på gott och ont. Det var fräckt i en kvart, men sedan blev det snarare utmattande och ett estetiskt problem. Det blev ett mischmasch av effekter, ingen linje i uttrycket, och under större delen av konserten extremt enerverande.
Dessutom spelar musiken andrafiolen. Den göms, glöms, blir ett bihang. Jag gillade början, ett synthigt sound som fick mig att tänka på Jean-Michel Jarre (laserpionjär, i musiksammanhang, för övrigt) och den sugande, något mer minimala technon i konsertens själva slutvirvel. I övrigt relativt opersonlig musik, ett sound som inte pekade framåt, utan satt fast, kändes statisk, oförmögen att beröra på djupet.
