Naturligtvis är det en hyfsat otacksam uppgift att spela musik mitt i en filmfestival, under en snöslaskig lönehelg, inför ölstinna, fest- och tjötsugna människor. Att dessutom hamna där med endast en röst, en gitarr och en tystlåten kompmusiker gör knappast saken enklare. Att huvudakten då denna kväll placeras som nummer tre, i en imponerande helafton bestående av hela fyra akter, känns därmed både berättigat och käckt, om än något udda.
Alltså bjuds vi först på lokal myscountry med Natalie Haugen and the Woodlands följt av singer-songwriter-excesser, fast förankrade i Jackson Brownes bakficka, signerade Andrew Combs. Två riktigt fina upplevelser som, inte helt oväntat, täcks med en lördagsstojig ljudfilt av sorl och ölklunkande.
Men lyckligtvis blir det tystare. Det går nämligen att lägga sordin även på en lördag.
För så, några minuter över tio så står han där – Steve’s pöjk. I jeansskjorta och kåkfararfrilla och med fickan full av bluesdoftande countrybagateller. Med två nya skivor i ryggen, med Paul Niehaus vid sin sida och med en ostoppbar lust att berätta lite vad som helst.
Justin Townes Earle är ingen stor sångare. Och fan vet om han egentligen är någon av de riktigt stora låtsnickrarna. Det Justin har är en svårgreppbar pondus. Han har närvaro och en gänglig karisma som ger de korta låtsnuttarna fler dimensioner än vad de enkla C-F-G-slingorna kanske förtjänar. Han jobbar sig fram och tillbaka genom sin musikkarriär och delar med sig av både gammalt och nytt och får det mesta att nå ut och kännas fint. Någon fest blir det inte, men jag ser leenden, mys och ett och annat hångel runt omkring i den fullproppade lokalen.
Och mellan låtarna prats det. Otvunget och muntert om Billie Holiday och åska. Självironiskt om white trash och fängelsebesök. Och däremellan en hel del trams. Justin gillar inte Brooklyn. Justin dödförklarar countryn. Justin tycker att Jack White är ett apskaft. En timme och tjugo minuter varar det. Avslutningen innehåller både Fleetwood Mac och, så klart, Harlem River Blues.
De andaktsfulla männen vid scenkanten skingras, sorlet återvänder och Hillman Lighthouse tar vid. Mer americana än bluescountry. Mer band än ensam-man-med-gitarr. Mer kraft, mer fart, mer lördag.
En riktigt bra sådan, om någon frågar mig.
