Och så var det det där med förväntningar igen. De höga. De där som baserar sig på att John Grant är en av världens mjukaste, finaste snubbar som med sin debutskiva charmade hjärtat ut bröstkorgen på såväl undertecknad som resten av världen. Förväntningar baserade på hans tidigare spelningar i stan, på hans makalöst underbara afton bakom flygeln på Nef. Saker som gör förväntningarna orättvist skyhöga, kanske särskilt om man tar med hans två senaste ojämna skivor i beräkningarna. Skivor där han krängt och svajat, tagit av sig croonerkostymen och kraschat in i electrofunk och bitvis olyssningsbar sörja parat med den sedvanliga genialiteten och briljansen.
Men i kväll sveps alla negativa funderingar bort omedelbart. John Grant, kvällen till ära finklädd i slafsig grön t-shirt, inleder med en ljuvlig Geraldine och ställer någon form av röstskåp på plats så resolut att det nästan svider i själen. Fan vet om han någonsin sjungit bättre. Down Here, Grey Tickles och It Doesn’t Matter to Him banar väg för en dov, tung och mäktig Pale Green Ghost som krautstöter och kastar suggestiva basketbollar i magen på folk. John ser glad ut. Alla ser glada ut.
Att det sedan följer en trio låtar från den där mer eller mindre olyssningsbara delen av Johns katalog får fungera som en randanmärkning. En påminnelse om att det faktiskt kan bli för mycket av det goda.
Eller ja, egentligen kan det ju inte det. För sedan kommer Glacier. En knäckande Glacier med precis varenda liten känsla på utsidan – skör, trasig och underbar. Och på det får vi så äntligen lite Queen of Denmark-material. Och GMF så klart. Så himla fint.
Extranumren blir även de en uppvisning i blandgodis. Den rent usla tramsfunken i Voodoo Doll får strö palmblad och breda ut kläder för ljuvliga pianoballadsexcesser i Drugs och Caramel samt hitlåtsfiesta med Sigourney Weaver.
Kanske borde fyra mindre bra låtar ta ner helhetsintrycket. Och kanske borde det ibland småstela bandet hålla ner betyget och rendera en trea. Men icke. Inte när det handlar om en av världens mjukaste, finaste snubbar – Mr. John Grant. Så är det bara.
