Det står en musikalisk legend på Lisebergs stora scen. Successivt har man ju börjat vänja sig vid att Liseberg skämmer bort oss med riktigt bra musikaliska besök, men hade någon sagt att jag 2015 skulle få se Jackson Browne bland kaniner och Helixvrål hade jag tagit tempen på dem.
Nå. Nu står han ändå där. 66-åringen som, sedan mitten av 60-talet, försett världen med några av de finaste låtarna som skrivits. Mannen som skrev ”These Days” åt Nico. Mannen som alltid känts sådär gosigt jordnära och anspråkslös och som givit ”i skymundan” ett ansikte. Tillsammans med ett – naturligtvis – jobbigt bra kompband bestående av fem glada farbröder och en körtjej bäddar han ner en hel nöjespark i en bomullsbädd och nattar oss under ett mystäcke av 70-talsångande softrock.
Ett anspråkslöst ”nice to se you” sparkar igång ett 20+-långt set där Jackson med vänner promenerar genom fem decennier av medhårsstrykningar, midnattsslingor och slidegitarr. Rösten är ljuvligt intakt och mjuk som honung och bitvis sprider sig lusten att krama folk man inte känner över nejden. Att det även, till och från, blir lite väl såsigt och tillrättalagt har jag överseende med när jag bjuds på Fountain of Sorrow, For Everyman, Before the Deluge, Running on Empty, For a Dancer och Take It Easy. Att vissa låtar, som till exempel Which Side, i all sin politiska välmening får lite pekoralvarning är även det helt okej. Särskilt när ljudet, kvällen till ära, är riktigt, riktigt bra.
Jackson byter gitarrer trettio gånger, byter till piano, bjuder på Byrdsanekdoter och vågar sig till och med på att spela lite slide. Det är ju, nämligen, ”väldigt länge sedan han spelade i en nöjespark.” Till just den här nöjesparken är han hjärtligt välkommen tillbaka. När han vill.
