Kanye West | Flamingo

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Förra gången Kanye West besökte Way Out West var han inte den megastjärna han är idag, men samlade ändå en publik över alla genrer.

Det är hans styrka och grunden i hans geni; en popsensibilitet som låter honom blanda ingredienser från all musik, utan att erkänna gränser och sedan presentera resultatet på ett sätt han har bestämt att de flesta kan ta till sig. Hybris, som förra gången ledde till en formidabel konsert med symfoniker.

Den här gången har hybrisen utvecklats till megalomani och Kanye inleder med Dark Fantasy från en plattform ovanför publiken medan himlen färgas av fyrverkerier. Episkt.

ANNONS

Och så fortsätter det. Mängder av rök, gnistregn i Hell of a life, lasershow, mer dansare, gitarrsolo, vocoder-excesser, medan Kanye radar upp hit efter hit efter hit som en tung Golddigger, en rent majestätisk All of the lights och en fullkomligt knäckande Stronger. Ställer själv den retoriska frågan om han gått för långt. Ja, förmodligen. Men Kanye är bra nog för att skapa sina egna regler. Strunt samma att han gör en festivalkonsert som är lika välregisserad som en Las Vegas-dito. Det blir inte bättre, större, snyggare, läckrare, mer generöst och mer rysningsframkallande än så här.

Och någonstans mitt i allt tror man ändå att Kanye är personlig och att man får se en bit av hans själ, som när han ligger på knä och bara vill vara en verklig människa i Heartless.

Överdrivet, svulstigt och för mycket? Visst. Men helt - valfri svordom - fantastiskt. Och i slutet är det inte enda låt som saknas.

Det blir helt enkelt inte större än så här.

Visst, det är givet, men det måste sägas: Way Out West?

Nä. Way Out Kanye West!

ANNONS