Blåljusen rullar vid sidan av scenen, eskorten är framme, superstjärnan på plats. Och han har inga som helst planer på att bara ställa ut skorna och casha in. Kanye West vill helt enkelt alldeles för mycket för att kunna göra det.
När ledskärmen tänds i rött och han kastar sig in till Black skinhead är det på samma gång det hårdaste och fetaste men samtidigt mest avskalade jag sett på jag vet inte hur länge. Aggressivt med total kontroll, punk för 10-talet.
De megalomaniska mellansnacken som ofta inleds med att Kanye står blick stilla och knäpptyst på scenkanten bara för att få oss att skrika hans namn förstärker bara upplevelsen. Han säger sig vara planetens största rockstjärna och att han lever och kommer att dö för det han gör och låtarna från de två senaste plattorna som görs i den ena mer blytunga och sinnesutmanande versionen efter den andra understryker att han faktiskt verkligen menar det.
Det enda problemet med att vara så kliniskt benhård och konsekvent i sin framtoning är att hitsen med några år på nacken inte riktigt passar in i konceptet och ett tag mot slutet blir det lite allsångslalligt.
Men när den röda ledskärmen till slut släcks på samma sätt som den en timme tidigare tändes och Kanye går ner på knä så gör han Bråvallafestivalens största stjärna.
