För att det ska bli ett vettigt drama måste det emellertid finnas en konflikt med i berättelsen. Det är idéns svaghet. För även om det skojas sinsemellan om rivaliteten, kan också de som sitter på Scandinaviums bakersta bänkrader tydligt märka hur gott de två trivs i varandras sällskap.
Skifs presenteras som den regerande mästaren, Körberg som utmanaren, när herrarna kliver ut i boxarrockar. Oanat inleder en lite kackigare version av Bryan Adams Summer of ’69 (!), men nästan omedelbart efteråt blir det gudskelov ordning på färden genom Beach Boys hoppande fina Don’t worry baby, den låt som Maniacs framförde i tävlingen. Kvällens utmärkta tolvmannaband bistår en energisk Körberg som verkar lägga något mer kraft på att fylla Scandinavium med stämman än att forma orden ordentligt. Scenljuset går i blått, Körbergs kampfärg för kvällen, och när Skifs fortsätter med Van Morrisons Go on home baby skiftar det till hans röda – en rolig dramaturgi!
Skippar helt sina hits
Animals, Kinks och Zombies tar vid, följda av Spencer Davis Groups Keep on running och Eddie Cochrans Summertime Blues. Borträknat från att Skifs nynnar lite på den nu bortglömda svensktoppsdebuten från 1969, Jag är ledsen Susanne, är artisterna oväntat återhållsamma och skippar helt sina hits; istället sjungs det Doh wah diddy i allsång, You’ve lost that loving feeling samt ett Beatlesmedley betas av, och mellan varven hinns det också med lite mysig farbrorsstandup om svårigheten att hitta boots med åtta centimeter höga klackar i Vansbro på 60-talet.
Fullständig knock
Gott så tycker jag. Termen jukeboxspelning må ha en negativ klang, men det är för att de flesta som försöker sig på sådana är halvdana afterskiband, inte dynamiska duor med Sveriges mest begåvade självlärda sångare.
1969 hamnade även Körbergs Judy min vän på Svensktoppen, med ett brak ska tilläggas, och han kammade sålunda hem vinsten i den egentliga returmatchen. I kväll är kombattanterna likvärdiga, men med sin gemytliga mix av vitsigheter och mästerligt sjungna 60-talsklassiker går denna tredje holmgång mot fullständig knock ändå – på publiken.