Joshua Redman hinner inte blåsa första tonen innan han har fått de varmaste applåderna jag har hört på länge och två låtar senare har New York-saxofonisten fått publiken att jubla högt. Två timmar senare stampar folkhavet hårt i golvet för att få höra mer av världsstjärnan och hans medmusikanter.
Med en repertoar som mestadels består av eget material doftande av John Coltrane och Jan Johansson bjuder han på en utmärkt uppvisning av saxofonens breda register och möjligheter, högt till lågt, hetsigt vibrerande till stillsamt och andaktsfullt. I rytm med musiken rör han sig likt en fjärilslarv på två ben, med undantag för när han når de högre tonerna; då lyfter han på knäna. Höger, vänster, höger, vänster.
Bandledaren må vara bandets stora stjärna, men Joshua Redman delar ödmjukt med sig av strålkastarljuset och jakar uppmuntrande och tittar i samförstånd ut mot publiken när basisten Reuben Rogers och trummisen Gregory Hutchinson kör sina solon.
Skicklige Reuben Rogers är kanske den gladaste basisten jag har sett på någon scen och Gregory Hutchinson spelar trummor med finess där trumpinnarna och stålvisparna framstår som förlängningar av hans egen kropp.
Joshua Redman Trio gör ingen besviken, det här handlar om snygg och lättillgänglig jazz med mycket känsla och nerv. Jag snappar upp utrop som ”Underbart!” och ”Fantastisk!” från publikhavet. Jag håller med, men kan heller inte sluta tänka på och fascineras av Joshua Redmans eventuella lungkapacitet. Vid ett tillfälle spelar han i vad jag uppfattar som flera minuter utan att andas. En minst sagt imponerande konsert, både ur jazz- och fridykningsperspektiv.
