I början av Jonathan Johanssons karriär brukade jag störa mig på hans, vad jag tyckte, krystade rockposer. Nu har han vuxit i den teatraliska versionen av sitt artistjag. Musiken från den några månader gamla skivan Ett språk för dom dömda, baserad på det mulldoftande lugubra soundtracket som han och Johan Eckeborn skrev till 1800-talskostymdramat Dracula på Uppsala stadsteater, klär honom. Inramningen från sammetsröda Stora teatern likaså.
Det är mer en orkester än ett band som vi ser på scen. Sångaren själv visar upp ett bredare och ett mer innerligt röstregister än i hans och låtskrivarpartnerns tidigare produktioner. Det är färre synthslingor á la DX7 och fler stråkar; fem. Även det i sammanhanget klädsamt.
Allt är välregisserat. Dramatiseringen av musiken, de samspelta musikerna som inte lämnar någonting åt slumpen, scenografin. Ena stunden tänker jag att de skulle ha låtit musiken förbli en del av en teaterproduktion. Att de skulle ha gått hela vägen och framfört skådespelet Dracula i sin helhet. I nästa stund konstaterar jag att det känns befriande med något som varken är teater eller musik. Eller både och. Tvärtemot den svartvita musiken och de svartvita projektionerna som ackompanjerar i bakgrunden.
