På omslaget till senaste plattan Vissa nätter poserar 36-åringen i flint, dålig hållning och händer i linningen på urtvättade jeans. Från medveten indiepojke till obrydd indiegubbe. Är den nyuppfunna gubb-personan ett sätt att blåsa liv i trovärdigheten? Blir raderna mer riktiga om de kommer från någon som levt?
En inledande och skakig Sanktas sätter ribban lågt. Vissa nätter får sedan paraplymassan att gunga. Jonas Lundqvist vankar av och an med loja steg.
Han lägger sig på scenkanten och improviserar fram några rader om göteborgsregnet. Allt osar Göteborg. Staden nämns i var och varannan mening.
Han nämner sina kompisar i Hästpojken, Joel Alme, Stockholm och fint väder på Gröna Lund. Det pågår samtidigt. Och här är vi. I regnet. Vi skrattar och är plötsligt glada att vi är just här.
Lundqvist klär cynism i fjäderlätta melodier som matchas bäst med berusade rosékvällar på nyklippta gräsmattor. Det är enkelt. Han rimmar med samma entusiasm som någon som just lärt sig rimma. ”Här står du och här står jag och allt det där som borde va”.
Men om vi skrapar på ytan ser vi smutsen. Vi står i hallen med någons jävla saker i vår hand. Bakom textraderna finns en nostalgiker som ser tiden gå.
Lundqvist försörjer sig som tennislärare. Det märks. Han är inte beroende av hur han sköter sig på scen i kväll. Extranumret Purpur och smaragd är ett test, får vi veta. En vacker, avskalad start på hans allra finaste låt mynnar ut i en falsksång som till och med skrämmer livet ur Gasten-spökena. Skratt och jubel räddar situationen. Han kommer undan, för det är ju vad hans artisteri handlar om: improvisation och en bakåtlutad charm.
