Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Jersey Boys hade premiär på Gothia Towers.

Jersey Boys sliter hårt men dansar i mål på The Theatre

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Musikal
Jersey Boys
The Theatre, fredag
Publik: Fullsatt. Premiärfin och glad, här syntes både landshövding, operachef och revydrottningar.
Bäst: Hitsen! Rösterna!
Sämst: Att man ger plats åt tidens sunkiga kvinnosyn.
 

Det blir till slut en arbetsseger för Jersey Boys, historien om bandet The Four Seasons uppgång och fall, med premiär på fredagkvällen i The Theatre. Då har vi träffat Frankie Valli (Bruno Mitsogiannis) med den fantastiska rösten, Bob Gaudio (David Lindgren) med de fantastiska hitsen och den buffligt slickt smarte fifflande Tommy DeVito (Peter Johansson) och den lite mer anonyme Nick Massi (Robert Rydberg) i en mer än lovligt ordrik första akt.

För här ska en historia återges av manusförfattarna, utan att de kan förlita sig på att publiken redan vet storyn. Alltså måste mycket sägas. Det är huvudpersonerna själva som turas om att  vara berättarrösten. Tyvärr känns det aningen för redovisande, griper inte riktigt tag. 

Det är först när David Lindgren gör entré som Gaudio och en enkel ljuskägla följer honom över scenen i Cry for me som det känns som att kvällen ändå kan bli något extra. Stefan Clarin som producenten Bob Crewe hinner också dra fram aktens enda gapskratt med att tjuta "meetaafoor" inifrån Brill Building.

Dessvärre gör inte heller den allt annat än fräscha kvinnosynen, med paljettglittrande kvinnor i julklapp till bandmedlemmarna, den första akten något gott. Jag anar dock att det är based on a true story.

Dock, vi har ändå med riktiga proffs att göra. På scenen och bakom, Camilla Thulin har till exempel gjort scenkläderna. Dekoren är smart, snygg och bjuder på scener från ett sena 50-talets New Jersey och New York, och musikerna gör ett fantastiskt stabilt jobb, trots att de inte sitter tillsammans utan utspridda i två akvarieliknande bås vid sidan av scenen.

Och framför allt: vi har otroliga sångare med ett stort knippe sköna hits att riva av. Sherry, Big girls don't cry, Walk like a man,  Oh what a night. Starkast intryck gör Bruno Mitsogiannis som Frankie Valli och det är också till stor del han som sjunger och agerar sig till andra aktens revansch.

Här i splittringens tid djupnar berättelsen, blir mer angelägen, svartare. Detta skildras fint. Samtidigt ökar trycket ännu ett snäpp i musiken och när Valli sjunger Can't take my eyes of you flyger publiken ur sina stolar i en spontan hyllning. Sedan är det bara att ta Jersey Boys i mål. Och det gör ensemblen med den äran.