Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/6

Jens Lekman charmade publiken

Göteborgaren Jens Lekman bjöd på en skön och svängig spelning i Linnétältet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Pop

Jens Lekman

Linnétältet fredag

Bäst:The opposite of Hallelujah.

Sämst: Postcard #17 är väl inget vidare.

Publik: Stor och uppmuntrande.

Det kan vara kepsen, hans träffsäkra och torrt humoristiska mellansnack eller mer troligen den smittande, göteborgska calypsopopen. Något är det i alla fall som gör Jens Lekman så väldigt svår att motstå.

Efter att ha inlett ensam med sin akustiska gitarr kommer bandet ut – trummor, gitarr och bas – och gunget skjuter direkt fart i What's that perfume that you wear som glider över i gamla, men lika sköna, Sipping on the sweet nectar.

Inför Hotwire the ferriswheel, en låt som Lekman säger sig ha brottats med i 13 år, får vi en söt och förtydligande historia, men tyvärr ingen Tracey Thorn (som sjunger på plattan).

Det gör nu inte så mycket. Jens Lekman är en storartad underhållare i sin egen rätt, och när han plockar in sina gamla blåsare som tutar igång The opposite of Hallelujah är det som ett kollektivt glädjerus far genom publiken.

Därefter blir spelningen till en segerparad för Jens Lekman, en Eriksgata fullkomligt strösslad med gamla publikfavoriter.