Visst uppskattade jag Norah Jones samarbete med Danger Mouse, hennes Everly Brothers-platta med Billy Joe Armstrong och countryflirtarna med The Little Willies. Det är bara det att jag alltid föredragit den småjazziga sångerskan från de tidiga, storsäljande albumen, den Norah Jones som är tillbaka nu.
Och jag antar att folket på hennes skivbolag, legendariska jazzetiketten Blue Note, är lika nöjda. För här finns mycket att tycka om: Wayne Shorters saxofon i Peace, New Orleans-gunget i Once I had a laugh och såklart hennes eget pianospel i vackra covern av Neil Youngs Don't be denied.
Dessutom är Carry on en av Norah Jones skönaste låtar någonsin. Lattejazz har sällan känts bättre.
ANNONS
