Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jay-Z i skuggan av Beyoncés mästerverk

Agnes Arpi: "Det är något beklämmande över en musikmogul född på 60-talet som låter som att han just vuxit upp."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skiva

Hiphop
Jay-Z
4:44
(Roc Nation/Universal )

Inte nog med att alla stora rappare synas i varje söm när de släpper album nuförtiden, Jay-Z:s 4:44 är dessutom hans första album sedan Beyoncés Lemonade. Beyoncés magnum opus var ett mångfacetterat och komplext album som gnistrade av vrede och sårbarhet, och i både musik och film behandlade det mest privata, relationen till Jay-Z, liksom historia och samtidspolitik. Vad har nu denne rapgigant, till stor del föremålet för Lemonades urladdningar, att komma med när stormen har bedarrat? Det är omöjligt att fortsätta som förut. Otroheten är i ljusan dager, han har blivit dissekerad och förlåten, han är nybliven trebarnsfar och börjar närma sig 50-årsstrecket. Att hybrisskryta räcker inte så långt längre, inte ens med en extremt fyndig formuleringsförmåga i bakfickan. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Visst finns det några hemtrevliga inslag av megalomani även här, men det som verkligen sätter tonen är Jay-Z:s plötsliga och ovanliga ödmjukhet. Han blir personlig och ärlig, säger att han har varit omogen, har ångest inför barnen samt ber om ursäkt. En offentlig inre monolog där han medger allt som hans fru redan har påtalat. Det är inte det att det inte framstår som genuint – det gör det – men det är något lite beklämmande över en musikmogul född på 60-talet som låter som att han just har vuxit upp. Desto mer gripande är då raderna om mamman Gloria Carter, om hur hon tvingades in i garderoben av ett intolerant samhälle, och uppgörelsen med släktens historia. 

Trots det enorma kändisskapet har Jay-Z alltid framstått som en ytterst privat person, och det är sällan man tillåts komma honom nära på detta sätt. Så väldigt rafflande blir det ändå inte. Dramatiken paret emellan är som sagt redan storstilat avhandlad, och musikaliskt befinner sig Jay-Z i konservativt land. På 4:44 råder en lunkande och trygg old school-känsla, kryddad med pålitliga soul- och reggaesamplingar, alltihop signerat No I.D. Det tio låtar korta albumet är befriat från alla anspråk på hits, och att klämma in någon klubbdänga hade ändå förstört det som Jay-Z verkar vilja åstadkomma. 

4:44 ligger en bra bit från nästan allt som han har gjort tidigare, och här är inte heller fokus på listiga, tight sammanhållna, ordlekar. Han skulle förmodligen kunna leva på gamla meriter i många år till. Han behöver inte ligga i framkant, det finns ingen förväntan på att Jay-Z ska driva den musikaliska utvecklingen. Att andra står för den biten 2017 är naturligt. Men gamla meriter duger inte åt honom själv längre. Utvecklingen är Jay-Z:s egen.