Jamie xx | In colour

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

The xx debutalbum var ett fantastiskt bevis på hur mäktig och magisk musik kan vara när den uppstår i – och fångar – exakt rätt situation: inte sällan det där nerviga ögonblicket när artister kommer ut och möter världen som just artister.

Där finns en oskuldsfullhet som sedan aldrig går att återskapa.

Romy Madley Croft, Oliver Sim och Jamie Smith var alla runt de tjugo och förmedlade med enkla medel den lika universella som motsägelsefulla, ungdomliga känslan av samtidig klaustrofobi och eufori. Stack ut gjorde Jamie Smiths – Jamie xx kallad – produktion. Soundet var rått och avskalat och påfallande nära, nästan obehagligt intimt.

ANNONS

Att Jamie xx skulle gå vidare med en egen parallell karriär var ingen högoddsare.

Efter några singlar kommer nu hans egentliga solodebut, döpt till In colour gissningsvis för att markera kontrast till The xx mer gråsvartvit-skaliga musik. Den börjar utmanande svårt med Gosh, som låter som något breakbeat-rejvigt man kunde höra på brusig piratradio i London på nittiotalet och sedan den rätt besynnerliga men sköna Sleep sound där Beach Boys-harmonier krockar med tillplattade rytmer och oljefatsklonk.

Seesaw är ett av tre spår där hans vänner från The xx sluter upp – här i form av Romys sång på ett spår skrivet ihop med äldre själsfränden Four Tet. Oljefaten återkommer på den fint The Knife-doftande instrumentalen Obvs som blickar bakåt mot Jean Michel Jarres organiskt klingande storslagenhet.

Mycket spel med kontraster alltså. Mjukt böljande och kargt distinkt. Minimalistiskt och färgstarkt smäktande. Organiskt och syntetiskt. Utlevelsefullt och introvert. På ytan fragmentariskt, samtidigt håller och hänger allt ihop som vore det en självklar berättelse.

Mot slutet rör vi oss mot någon slags förlösning när de gospeldoftande körerna och rakt stompande rytmerna i Loud places följs av nya singeln I know there's gonna be good times – så nära en ren feelgood-låt vi kommer här, byggd kring en sampling av The Persuasions gamla a cappella-hit Good times och en toast-duell mellan Young Thug & Popcaan.

ANNONS

Allt kommer ner på jorden igen med den stramare The rest is noise och sedan avslutningen, Girl, som bara är så vacker – den lite stabbiga rytmen, de varma klangfärgerna, den torra basen, de förvrängda körerna som tillsammans ramar in och sammanfattar och avslutar skivan på ett lika strålande vis som Gosh lite mer svårflörtat och vilset inleder den.

Lite för knepigt och avigt för ett bredare genombrott men tveklöst en av årets stora skivor och en milstolpe för alla med minsta intresse för brittisk klubbmusik från nittiotalet och framåt.

ANNONS