Wow, ljudet! Efter två intron, det ena mäktigare än det andra med polar-is och monster och fan och hans moster, sätter sig Nicko McBrain bakom trummorna och Iron Maiden drar igång. Effekten är ungefär lika stor som en kinapuff i vacuum, jag har aldrig hört ett spinkigare festivalljud, och Spinal Tap-feelingen av att se ett gäng snart 60-åriga hårdrockare ge allt utan att det knappt hörs är obetalbar. Ljudet blir bättre med tiden men aldrig riktigt bra och Iron Maiden har efter den starten en hel del att hämta sig från. Gör dom det? Absolut.
Vi snackar ju trots allt the mothership of svärdsvingar-metal, vuxna män som i 40 år har dompterat publikmassor med riff och leksaksmonster. Dom, och kanske framförallt Bruce Dickinson, vet helt enkelt hur en så kallad slipsten ska dras. Och de allra flesta som är på plats, Iron Maidens trofasta troopers, är som alltid tacksamma över att få se sina hjältar.
Dickinson far runt som en furie, eggar den stora publiken med ideliga ”Scream for me Sweden!” och sjunger framförallt helt fenomenalt bra. Inlevelsefullt och snortajt. Han får god hjälp av hela frontlinjen där Steve Harris och Jannick Gers tar sitt showmanship på största allvar. Kulsprutebas, snurra gitarr bakom ryggen och fötterna på monitorerna, klassiska Maiden-knep som utförs med en dedikation som är imponerande. Som föreställning betraktad är Maiden England, som turnén kallas, denna afton svår att toppa.
Och ser man till bara låtlistan så är det lätt att tro att de inte heller har några musikaliska problem. Run to the hills, The number of the beast, The trooper, Fear of the dark och Can I play with madness är galopphårdrock av finaste märke och precis det vi alla vill höra. Men faktum är att Nicko McBrain, som kanske aldrig varit världens tajtaste trummis, nu är på väg att tappa styrfarten på allvar. Han svajar betänkligt kvällen, inget gott tecken för framtiden.