Ingenting är tråkigt med Danny Saucedo

Danny Saucedo vill mycket men är lätt att ömma för. GP:s Sofia Andersson har recenserat torsdagens premiär av "The Run(a)way show".

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Presstexten som bjuder in till premiären av Danny Saucedos ”The Run(a)way show” är en studie i superlativ. Århundradets fest utlovas, till exempel. Showen ska innehålla dansgolvseufori, tappa hakan-moment och göra adjektivet ”episkt” relevant. Ordvalen har gjort mig skeptisk men ett par låtar in har jag blivit en slav under superlativen.

Publiken har just svalt desserten när Saucedo får ”If only you” från 2007 att låta som framtiden. Han dansar sedan rakt in i solarplexus med sneakers som liknar dinosaurier, en jeansjacka i Hulkens storlek och käkben lika vassa som Krister Dahls matlagningskunskaper.

Modern popcirkus

Dahl har skapat kvällens meny men ingen får missta showen för en traditionell krogshow. Den hör snarare till kategorin modern popcirkus. I kväll är den första av dryga 30 nästan utsålda kvällar i Göteborg. Scenen är utformad som en catwalk och varje meter används. Saucedo har med sig dansare gjorda av gummi. De töjer sina kroppar, förenas med rytmer på en obegriplig nivå, och är alldeles hypnotiserande.

ANNONS

Det krävs mycket av en artist för att axla denna typ av upplägg. Han vet nog det och gör därför allt; sjunger oklanderligt, pratar, skådespelar, visar sin nya klädkollektion och regidebuterar i något cringeiga filmsekvenser som visas mellan numren. I dem skildras två ungdomars kärlek från frö till uppbrott och Saucedo läser sagan. Andra gånger blir det lite pinsamma kul, som när dansarna går modevisning i ”Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa”. Kvällen är alltid lekfull, bjussig och aldrig tråkig.

Viger sitt liv åt att underhålla

Saucedo pendlar mellan Oskar Linnros-pop i ”Dör för dig” och klubbhypnos i ”In da club”. Båda exemplen hör till kvällens bästa nummer. Att uppleva ”The Run(a)way show” är som att trycka i sig en påse lösgodis. Det är för gott med betoning på för. Showen vill mycket, hade kanske mått bra av färre uttryck men faktum kvarstår: när den är som bäst är den extremt kompetent.

Danny Saucedo blir aldrig trött men mjukare mot slutet. Han sätter sig ner i ett känslosamt mellansnack, liknar en ledsen men slitstark golden retriever. Någonting moderligt i mig vill greppa hans axlar och säga ”du duger som du är” men det finns ingen tid att slösa, så han vrider ur det sista av sin personlighet i en kraftfull ”Snacket på stan” och kvar står en inventerad artist som viger sitt liv åt att underhålla. Tur att han är så underhållande.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS