Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Ingenting kan stoppa Rolling Stones

Det är bara att låta sig uppslukas. Redan på tåget över sundet publicerar jag grafiska Rolling Stones-tungor på fan wallen i bandets egendesignade app. Väl i Köpenhamn tar jag snabba steg mot arenan, i takt till Sympathy for the devil, och framför scen (när samma låt inleder) sköljer energin över oss 45 000 i publiken.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Rockkonsert

The Rolling Stones

Telia Parken Köpenhamn, tisdag

Bäst: Mick Jaggers rörelsemönster, såklart.

Sämst: Lite förutsägbart är det ju, såklart.

Publik: Cirka 45 000.

När kulturinstitutionen Rolling Stones drar ut och spelar år 2017 heter turnén No Filter. De bara är, utan filter. Har redan fått bekräftelse för en livstid. Kanske är det därför som konserten är så opretentiös. De bara kör. Ger oss russinen ur Stones-kakan.

Synen av de fyra på scen är överväldigande. Det viskas om att man "borde passa på" att se vår tids största rockband. Under sina cirka 55 år som band, har de överlevt bortfall och dödsfall, romanser och substanser. Rock'n'roll-drömmen, ni vet. De lever på övertid. Inte sagt att det är oförtjänt. 

Mick Jagger glittrar i sin kavaj. Hans röst är lika bra nu som då, inte minst tydligt i You can't always get what you want. Han tar emot allsången från catwalken, mitt i publikhavet. Ronnie Wood bjuder på ett skarpt solo och Charlie Watts håller huvudet högt, på sitt speciella vis.

Keith Richards är den stereotypiske rocklegendaren, med utseendemässiga drag från valfri karaktär på Pirates of the Caribbean-skeppet. Gitarren över bröstet verkar vara hans förlängda kroppsdel. Allt faller naturligt. Han föddes sådan. I en avskalad Slipping away, där han själv står i centrum, berör hans karaktär som starkast.

Under dagen tog Rolling Stones hyrcyklarna till Christiania, rökte på och tog limon tillbaka, berättar Jagger. Han engagerar sig i sin danska publik. Det höjer upplevelsen och vi-är-här-känslan.

Besökarna är av alla generationer. Bredvid mig sitter en tolvårig pojke som snart ska artikulera Start me up tydligare än någonsin.

Showen driver på, som rullande sten faktiskt. Hit efter hit. Under my thumb, Paint it black, Brown sugar. Det är som bäst när vi får stanna i låtarna länge.

Energin är hög. Klyschan "ålder är bara en siffra" är sann efter ikväll. Mick Jagger är omänsklig. Han plockar fram munspelet, hoppar runt, sprattlar med armarna och klappar frenetiskt. Jag inser att jag är med om någonting stort och svämmar över lite.

Visst, jag hade gärna spolat tillbaka tiden till 60-talet. Hade velat vara en del av kaoset framför det nya "oanständiga" bandet, varit blank inför låtar som Satisfaction. Men det var då.

Briljanta extranumret Gimme shelter bryter tankarna. Låten blir det konkreta beviset på att ingenting kan stoppa Rolling Stones. Inga år på nacken, inga fall från kokospalmer, inga substanser. Det är vi glada för, så länge det låter som i kväll.