Hon strävar efter en mörkare ton på nya skivan

Veronica Maggio hade ingen exakt vision om hur albumet skulle låta. Däremot en känsla som hon ville följa.

–Det skulle låta mörkt. Så mycket visste jag, säger Veronica Maggio.

Det har gått tio år sedan hon släppte sitt debutalbum. Tio år av medvind. Tio år av Spotifyrekord, hyllningar och gränslös kärlek från publiken. Men framgången har också, som så ofta, kommit med ett pris.

–Jag har förlorat mycket tid med vänner och familj. Mitt brinnande engagemang, det som hjälpt mig som artist, har tagit död på många olika relationer. Fler än en gång har jag prioriterat fel och fattat dåliga beslut, missat bröllop och sådana grejer. Men samtidigt ser jag inte hur jag skulle kunna ha valt annorlunda.

Producenter och låtskrivarpartners har kommit och gått men managern Anders Johansson har stannat vid Veronica Maggios sida. Ända sedan vårvintern 2006 har han funnits där som en fast punkt i tillvaron.

–Jag ringer ofta till Anders i alla möjliga ärenden, inte minst när jag ska släppa en skiva.”Har du sett något, är det någon som har skrivit eller tyckt något ..?”. Sådär håller jag på och nojar. Jag bär på en slags inneboende oro för vad folk ska tycka. Om mig. Om min nya skiva. Om turnén.

Veronica Maggio har däremot tappat mycket av den där panikartade scenskräcken som kunde gripa henne i början och sånär höll på att skjuta karriären i sank. Den vilda paniken har ersatts av en mild anspänning, men fortfarande kan tvivlet gnaga i henne. Så även nu, inför nya albumet som hon döpt till Den första är alltid gratis, en slags knarkreferens om langaren som alltid bjuder sina kunder på den första silen.

–Ja, det är ett knarkuttryck, men skivan handlar om att saker och ting har ett pris. Det som är riktigt roligt kostar på ett eller annat sätt, allting har en prislapp. Kanske är det värt att betala priset, kanske inte. Du får välja själv. Jag gillar den tanken, eller i alla fall uttrycket.

På skivan har Veronica Maggio jobbat med låtskrivare och producenter som Markus Krunegård och Patrik Berger, med Petter Winnberg från Amason, duon Niki & The Dove och med kompistrion Salem Al-Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll.

–Jag behärskar inga instrument, är närmast orimligt dålig på att spela piano, och tycker därför om att samarbeta med andra låtskrivare. Men grunderna till låtarna har jag ofta gjort själv och jag har alltid skrivit mina egna texter.

Frånsett på debutplattan då. När storbolaget Universal tackade ja till att ge ut Veronica Maggios debutplatta 2006 var det med förbehållet att hon inte skulle skriva några egna låtar eller texter. Inte ett kommatecken fick hon bidra med.

–Jag är stolt över min debutplatta men den blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Att gestalta de där låtarna på scen blev onödigt svårt eftersom det inte var mina egna ord.

När det var dags för album nummer två stegade Veronica Maggio därför in på Universals kontor och begärde 1) att få byta producent och 2) att få skriva all text och musik.

–Jag minns att de ryggade tillbaka lite av mina krav men när jag och Oskar (Linnros) spelade upp de låtar som var klara, Gammal sång, 17 år och Måndagsbarn, såg de nöjda ut och sade bara ”kör”.

Det gjorde de rätt i. Veronica Maggios efterföljande album, Satan i gatan, sålde platina och nominerades i sju klasser på Grammisgalan, det hyllades överallt och strömmades – första dagen – en och en halv miljon gånger på Spotify.

Den 13 augusti uppträder Veronica Maggio inför kanske 30000 personer på Stockholms stadion. Hon har spelat inför större publik än så men då på olika festivaler, eller som när hon gästade Håkan Hellström på Ullevi 2014.

Att själv stå i centrum för så många människor blir däremot en ny upplevelse för henne.

–Ja ... lite skrämmande känns det, absolut, men framförallt ska det bli helt magiskt. Som en egen festival. Jag längtar redan.

TEXT

Jan Andersson

jan.andersson@gp.se