Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Hittar en skön softhet i Bob Dylans sånger

Joan Osborne har gjort en trivsam skiva med Dylan-tolkningar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skivor

Rock
Joan Osborne
Songs of Bob Dylan
(Womanly Hips /Border)
 

Under några marsveckor såväl 2016 som året därpå agerade Joan Osborne och hennes musikanter husband på Café Carlyle på Manhattans Uppe east side. Temat var Bob Dylan och spelningarna hyllades i lokalpressen – det vill säga New York Times. Efteråt ville Osborne dokumentera det hela och tog med sig ett antal av sångerna, plockade från olika delar av Dylans långa produktion, med sig in i studion.

Bob Dylan är med all sannolikhet populärmusikens mest tolkade artist. Ur det perspektivet kan förstås en sådan här platta framstå som tämligen poänglös. Vad finns mer att tillägga? Hur är det möjligt att hitta ytterligare ingångar på låtarna?

Ingen dussinlirare

Men då glömmer man bort att Joan Osborne inte är någon dussinlirare. I Sverige är hon möjligen ett evigt one-hit-wonder med sin One of us, men hemma i USA återkommer Osborne år efter år i nomineringslistorna när det drar ihop sig till Grammys-gala.

Joan Osborne har kanske inte det mest personliga uttrycket men hon gör Bob Dylans sånger med en tilltalande softhet, utan att det för den sakens skull blir mjäkigt. Tangled up in blue, Masters of war och Highway 61 Revisited är ju hårda låtar som kräver en viss attack, men det är spännande att höra hur Joan Osborne lindar in dem i sitt barpiano för att sedan lyfta upp dem med sin eleganta, flyhänta sång. Även You’re gonna make me lonesome when you go är berövad på sin sorgliga, rusande, kompromisslösa känsla men får i stället en mer bitterljuv skrud. Det är fint.

Viss brist i skärpa

Osbornes handlag fungerar sämre i exempelvis Tryin’ to get to heaven. När Dylan gör balladen står han redan med ena foten i båten på väg över floden till den andra sidan. Joan Osborne låter alltför avslappnad och bekväm. Hon är inte där, skärpan går förlorad, det blir för snällt och slätstruket.

Sammanfattningsvis bidrar Joan Osborne med ett gott hantverk och en behaglig platta.
Till sist står man ändå där och konstaterar att samma, gamla sanning fortfarande är giltig: ingen kan sjunga Bob Dylan lika bra som Bob Dylan.