Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hellström undviker den enklaste vägen

Håkan Hellström är bevisligen en arena-artist. Det är utomhusarenor och ishallar som gäller. Men det betyder inte att han vill göra skivor som en sådan. Det skulle vara så "enkelt" att släppa en platta med sju Din tid kommer-smällare och ett par maffiga ballader. Som ett U2 eller Coldplay hade gjort, tycker GP:s recensent Johan Lindqvist.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.


Håkan Hellström

Du gamla du fria.
Rock.
(Woah dad/Warner).

Istället krånglar han till det för sig. Håkan Hellströms sjunde studioalbum tar spjärn och bjuder motstånd, för både artisten och hans publik. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är bra och ett tecken på att Håkan vill fortsätta jaga personbästa. Skivan var i praktiken klar när Hellström och hans band gjorde två genomsvettiga soulrockspelningar i New York. Där och då konstaterade han att live och skiva är två olika saker, samma låtar, men presenterade och paketerade på helt skilda vis. 

Och det stämmer. Du gamla du fria är inte en platta som vill fånga hur Håkan låter på scen lika lite som det är en skiva skräddarsydd för att tas med på turné. Den är fullt ut sin alldeles egen. Ska jag jämföra med Håkans övriga plattor ligger 2 steg från paradise närmast till hands, men här tar Håkan och hans producenter studiopillandet och gränstestandet några steg längre. 

"Jag är kluven"

Låten Du gamla (That's alright since my soul got a seat up in the kingdom) ligger i mitten av låtordningen och består enbart av en lång sampling av Laura Rivers sång (bitvis snarlik Håkans) tillsammans med stråkar. Mot slutet ligger Hoppas det ska gå bra för de yngre också där kubbkomp av vintagemodell samsas med gamla, dokumentära röster från Göteborgs inre hamn.

Jag är kluven. Håkans låtar har ju alltid varit förankrade i Göteborg men utspelat sig i en pop-poesins parallella värld. Lite som i omslagsmakaren Jan Lööfs sagor. När Håkan nu blandar in dokumentära inslag och kombinerar med klubblands-musik blir det romantiserande på ett sätt som klär honom ganska illa. Absolut inget ont om dem, men jag vill inte att han ska vara en kombination av Peter Birro och GP:s Världens gång-sida.

Samtidigt uppskattar jag att Hellström prövar nya saker.

Efter ett antal lyssningar är det ändå de gedigna, mer traditionella låtarna som fäster mest och bäst. 

Pärlor, en syskonlåt till Din tid kommer och Du kan gå din egen väg, är magnifik och jag avväpnas direkt av drivet och afrobeatet som bygger I sprickorna kommer ljuset in. 
Öppen genom natten är en flipprig stråklåt som växer ut till en sprakande poppärla, medan Jag utan dig är en vacker visa i samma kläder som Valborg. Albumets version av Runaway-låten är finare än den på epn. 

Läs även: Så bra är Håkans nya skiva - låt för låt

"Fortsätt gå din egen väg"

Får jag komma med en liten invändning tycker jag den akustiska Ingen oro, tjabo! skulle ha avslutat skivan. Men det kanske hade varit den enklaste, väntade lösningen. Så fortsätt gå din egen väg, Håkan. Det funkar ju hur bra som helst.