Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Foto: Anders Olofsson/Skivomslag/Kollage.

Hatet från Roffe Ruff är befriande

Det har gått fem år sedan Barrabas, Roffe Ruffs förra album. En mycket svartsynt skiva, ett farväl till människor som kvävt och krävt för mycket, och en fullpoängare, skriver Agnes Arpi.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roffe Ruff

Album: Och han älskade dom alla
Bolag: Olofsson Management
Genre: Hiphop

Med den beseglades något ironiskt hans öde. Roffe Ruff, dold bakom den karakteristiska dödskallemasken, har blivit en göteborgslegendar, vare sig han vill det eller ej. En sorts Håkan Hellström för de mörkare delarna av känsloregistret, en ångestspegel och en sanningssägare utan gloria. Både nu och förut namnges stadsdelar och platser, som för den invigde ger en extra dimension till texterna. Detsamma gäller det hyperlokala slangspråket anno 90-tal. Det är trots allt Roffe Ruff och hans vapendragare Hofmästarn som tillsammans gjort Majornas inofficiella ledmotiv.

LÄS MER: Roffe Ruff talar ut

Nu är han tillbaka, det hårda avskedet 2011 till trots, med elva låtar som till stor del berör ett mindre lyckat kärleksliv. Den ursprungliga tanken var en ep, men sedan blev fler låtar till och tematiken drygades ut. Som en röd tråd löper den fina produktionen, från olycksbådande och elak till mer luftig, lättsam och mjuk. Inga efterapningar, det är ett eget ljudlandskap dödskallemasken har att röra sig i. 

LÄS MER: Efter sex års tystnad – nu är Roffe Ruff tillbaka

Det har inte skett några enorma förändringar. På Och han älskade dom alla framträder Roffe Ruff som vi känner honom. Samma säregna röst, samma perspektiv på livet. Från den strålande inledningen Krokodiltårar, där Roffe Ruff hävdar sin position, till den avslutande och av sorg tyngda Du har fel, som står för ett nyare anslag. Samtidigt blir pessimismen som kännetecknar låtar som Lika kass ett kärt återseende. I det depressiva mörkret finns det också gott om utrymme för humor och dissar.

Det finaste med Roffe Ruffs musik är och har alltid varit hans förmåga att sätta ord på tankar, erfarenheter och känslor som fler än han själv bär på, som inte alltid är de vackraste, finaste och ädlaste. Musiken blir därmed en nödvändig ventil, okonstlad men full av finess. Han är ingen hjälte, tvärtom självömkar och hatar han en hel del. Det finns något befriande i det.