Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/15

Här gör Broder Daniel-stjärnan comeback på scenen

Han kom, han sjöng, Shoreline spelades. Publiken nästan exploderade av kärlek när Henrik Berggren gjorde comeback på Pustervik.

 

Efter en lång stunds väntan drogs den gråa ridån isär. Bandet med Joel Alme och Theodor Jensen i spetsen, stod redo och in klev han.

LÄS MER: Rebellen som kom in från kylan

Snart fick publiken på ett fullsatt Pustervik dansa sig svettiga till Berggrens bästa, inklusive gamla godingar som Shoreline och extranummer som When we were winning och Work.

Händer sträcktes upp i luften och publiken strömmade till scenkanten i vilda klungor redan under introt med Hold on to your dreams. Run Andy run blev dessutom precis så bitterljuv och innerlig som jag hade hoppats. 

Tog publiken i hand

Då och då pausade en förvånansvärt välmående sångare, och satt då ner på en pall. Annars höll han hov, tog publiken i hand och verkade trivas med uppmärksamheten, kärleken, dansen, silverstjärnorna som svettigt hängde i var och varannan ögonvrå och applåderna som liksom aldrig ville ta slut

Den hemliga spelningen under lördagens releasefest pågick i fyrtiofem minuter, och bandet klappades in för extranummer.

Det var nio år sedan han stod på scen med Broder Daniel. När Henrik Berggren nu ställer sig på scenen igen, sker det inte utan vånda. Han sjunger om sina mörkaste stunder, men också om de ljusare, genom texterna på nya skivan Wolf's heart. Detta efter en långt tid av exil i sitt eget inre, där han stängt in sig med all sin ilska, sårbarhet och upprorsanda. 

Sa farväl med Broder Daniel 2008

2008 tog Broder Daniel definitivt farväl inför en gråtande publik på Way out West. Tidigare samma år hade bandmedlemmen och gitarristen Anders Göthberg, 32 år, tagit sitt liv.

Han och Henrik Berggren lärde känna varandra i högstadiet, och på nya skivan talar sångaren direkt till vännen i låten Run, Andy, Run. Dividerar, minns, ägnar sig åt självrannsakan. Sjunger, fast på engelska "Du hade rätt om mig. Jag slöt mig inombords, och lät världen hålla mig nere."

När Henrik Berggren nu är tillbaka, är det efter ett långsamt, kompromisslöst arbete med sin omtalade soloskiva. Inte direkt för att han har strävat efter rampljuset, mer för att han känner en inre plikt att göra det han ska: vara i musiken för att inget annat rum känns lika rimligt.

Det han åstadkommit är igenkännbart, bortom poser och festande, och med mindre strävan än tidigare efter ett fullständigt utanförskap.

Det räcker denna lördag mer än väl för att göra publiken lycklig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.