Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/10

Här är Johan Lindqvist 20 bästa album 2020

Håkan Hellström, Courtney Marie Andrews, Haim och Ana Diaz på Johan Lindqvists lista över årets starkaste album 2020.
Bild: Johan Bergmark
Bild: Johan Bergmark

20. Christian Kjellvander - ”About love and loving again”

Christian Kjellvander är en säker historieberättare som inte släpper taget. Oavsett om det handlar om behovet att vara nära andra människor på en scen, om hur hans nya kärlek kliver in i livet eller om hur skilsmässan sliter. På det här albumet visar han upp sin låtskrivartalang med stringens men låter musiken ta tid. De första fyra låtarna fläker ut sig över sju mastiga minuter. Ändå vill man börja om från början när de tar slut.
Bild: Janelle Wallace
Bild: Janelle Wallace

19. Kacy & Clayton och Marlon Williams - ”Plastic bouquet”

Ett något oväntat och slumpartat samarbete som såhär lite sent på året resulterade i en fullständigt charmerande skiva. Det är retro så det stänker om det, musiken låter som vore den direktlänkad från en plastig liten radio på en diner i Tennessee någon gång i början av 1960-talet. Det är country som ibland är snubblande nära både dansband och schlager men det är så ömsint och uppriktigt gjort att man smälter ihop till en liten tacksam pöl.
Bild: Magdalena Wosinska
Bild: Magdalena Wosinska

18. Jaime Wyatt - ”Neon cross”

Utpekad som en ny Sheryl Crow slog livet slint för Jaime Wyatt som efter såväl fängelsestraff för misshandel som flera avgiftningar till slut hittade tillbaka till musiken. Med Shooter Jennings som producent knyter hon till outlaw-countryns traditioner men kliver framförallt fram som en egen stark röst. Balladen "By your side" är så hårt saltad att den fräser sig ut genom högtalarna
Bild: Columbia/Sony
Bild: Columbia/Sony

17. Bob Dylan - “Rough and rowdy ways”

Bob Dylan har gjort minst femton bättre album. Det går ändå inte att komma runt den här plattan när musikåret 2020 ska sammanfattas. Dylan lyckades ännu en gång vara i takt med tiden men ändå i sin egen galax av romantiska ballader, karibiska dragspel och benkrossar-blues.
Två låtar sticker ut och gör anspråk på en plats bland Bob Dylans bästa. Dels den på ytan hypersentimentala sensommarkvälls-valsen ”I’ve made up my mind to give myself to you”. Och så den fängslande ”Key West (Philsopher’s pirate)” - en drygt nio minuter lång resa över broarna hela vägen ned till USA:s sydligaste spets.
Bild: Jonathan Devaney
Bild: Jonathan Devaney

16. Ana Diaz - ”Tröst och vatten”

Ana Diaz har haft svårt att nå fram i tv-formatet ”Så mycket bättre”. Det är synd men kanske inte helt oväntat. Lyssna på hennes album från tidigare är det tydligt att vi har att göra med en människa som behöver egen plats och lugn och ro för att uttrycka sig. När hon har lyssnarens fulla uppmärksamhet genom ett helt album är hon modig, skör, välformulerad Och hon får allting att hänga ihop. Tematiskt, musikaliskt och ljudmässigt. Det låter utsökt.
Bild: Stian Andersen
Bild: Stian Andersen

15. Ane Brun - ”After the great storm”

Det första av två album om sorgearbete och acceptans som Ane Brun släppte under hösten. Eminenta medmusikanter som Martin Hederos och Linnea Olsson var med och skapade ett orkestrerat, syntigt, rytmiskt och dynamiskt album med mycket rymd. Det är i viss mån komplext men inte så att det ställer sig i vägen. Ane Brun har alltid haft höga ambitioner, men hon har aldrig träffat mig så rent och effektivt som här.
Bild: Pressbild
Bild: Pressbild

14. Bonny Light Horseman - ”Bonny Light Horseman”

Anais Mitchell, Josh Kaufman och Eric D. Johnson tolkar gamla, nästan bortglömda sånger. Genom att ha en tydlig idé som man konsekvent håller fast vid och hela tiden vara distinkta, tydliga och närvarande i sitt uttryck släpper man inte taget om musiken. Man lyckas inte minst visa att de här gamla låtarna är fullt ut relevanta även i dag. En del av dem skulle till och med kunna vara samtida.
Bild: Ebba Bonde
Bild: Ebba Bonde

13. Martin Hederos - ”Osebol”

Martin Hederos har haft ett otroligt produktivt år och spelat med alla från Tonbruket till Ane Brun och debuterat med nya, bitvis vildsinta projektet Hederosgruppen. Han är en musiker i världsklass men vars värmländska rötter blir allt tydligare med åren. Kanske är det därför musiken till föreställningen ”Osebol”, byggd på boken med samma namn berör mig allra starkast. Det är fascinerande lyssning. Jazzigt. Folkton. Svängigt förstås. Så väldigt värmländskt. Så typiskt Martin Hederos.
Bild: Pressbild
Bild: Pressbild

12. Gillian Welch & David Rawlings - ”All the good times”

Paret Welch & Rawlings spottar inte direkt ur sig ny musik och när det i somras kom ett nytt album var det inte med eget material utan tolkningar av sånger signerade bland andra Bob Dylan, John Prine och ett antal traditionella sånger som tillhör duons dna. Få andra är lika lyhörda och engagerade när det gäller att tvinna vidare på det snåriga rotsystemet inom traditionell, amerikansk musik. Vackrare och mer tillgänglig folkbildning får man leta efter.
Bild: Pressbild
Bild: Pressbild

11. Fleet Foxes - ”Shore”

Robin Pecknold hade det ganska bökigt i arbetet med den här plattan. Men när musiken landar hos oss är den i ljuvligt renskrubbad, proppad av bedårande, bitterljuva melodier. Fleet Foxes har tagit olika vägar genom åren, men den här gången har Pecknold hittat helt rätt, hittat hem i sig själv och musiken. Albumet påminner oss om att musiken är essentiell för oss, att den öppnar upp och lyfter oss, att den kommer att finnas där även när pandemin är över.
Bild: Pressbild
Bild: Pressbild

10. Sault ”Untitled (Black is)”

Sommarens mest omtalade musik kom från ett ”hemligt” kollektiv av musiker som, i alla fall kändes det så, i steget satte ihop ett soundtrack kring ”Black lives matter”. Det finns förstås en poäng i att avsändaren är ansiktslös när det handlar om strukturer där hudfärgen avgör din frihet och dina möjligheter. Musiken är hur som helst ett kraftfält av funk, soul och hiphop som blir till en uppfordrande, fristående fortsättning på Marvin Gayes ”What’s going on” från 1971. I september släppte Sault dessutom ”Rise”, om man vill kan man se de två albumen som en helhet.
Bild: Mia Carlsson
Bild: Mia Carlsson

9. Håkan Hellström - ”Rampljus”

Med facit i hand var det ett misstag att släppa plattan i två delar. Den ska höras som en helhet, det är då ”Rampljus” bränner på för fullt med sina infall och upptåg. Det är unikt med popmusik som är så fri i tanke och rörelse och ändå omfamnad av en så bred publik. Få kombinerar introvert och extrovert lika effektivt som Hellström. Nu kanske musiken på skivan tappade lite fart när den aldrig fick blåsa upp sig på Ullevi, men låtar som ”Alla drömmar är uppfyllda”, ”Tillsammans i mörker” och ”Verkar som vi klarat det” kommer flyga högt 2021 - om vi får och kan ses då.
Bild: Olof Grind
Bild: Olof Grind

8. Phoebe Bridgers - ”Punisher”

Nyligen kom hennes finstämda tolkning av av Merle Haggards ”If we make it through december” men Phoebe Bridgers har betydligt större palett än så. Och vilken nivå hon håller. I fjol var albumet med hennes och Conor Obersts projekt Better Oblivion Community Center ett av årets bästa. Och så nu den här plattan där Bridges gör pop- och rock helt utifrån sina egna ramar. Det är krispigt, skavigt, sorgligt och vackert. Rolig är hon också - sin artistspellista på Spotify har hon döpt till ”Who the fuck is Phoebe Bridgers?” Det är hög tid att fler får veta svaret på det.
Bild: Bobbi Rich
Bild: Bobbi Rich

7. Margo Price - ”That’s how rumours get started”

Margo Price rörde sig allt längre bort från countryn och vidgar ytterligare sitt musikaliska uttryck. Resultatet är en rakt igenom briljant, modig och hänryckande americana-platta. Kanske inte lika tydlig och sammanhållen som hennes tidigare album men Margo Price befinner sig i kreativ rörelse och då gäller det att hänga med. Missa inte heller liveplattan ”Perfectly imperfect at The Ryman” som nyss släpptes även utanför Bandcamp.
Bild: Christopher Good
Bild: Christopher Good

6. Waxahatchee - ”Saint cloud”

Katie Crutchfield slutade dricka och sade i flera intervjuer att det öppnat upp hennes låtskrivande på ett helt nytt sätt. Och det hörs. För samtidigt som det här är hennes mest rotiga platta flyter låtarna med en nyvunnen och klarögd lätthet. Något som också förstärks av en produktion som distinkt och tydlig och som låter alla instrument få plats. Redan andra låten, "Can't do much", illustrerar mötet mellan americanans driv och indiemusikens attityd. Sedan kommer den ena fina låten efter den andra.
Bild: Beth Garrabrant
Bild: Beth Garrabrant

5. Taylor Swift - ”Folklore”

Har ni sett Taylor Swift-filmen ”Miss Americana” på Netflix? Om inte så gör genast det. Lyssna sedan på hennes ”karantän-album” där en av USA:s största artister och låtskrivare under de senaste åren skalar ned sina låtar till ett minimum. Det är en sällsam utveckling. Swift blir berättande på ett annat sätt än tidigare när själva musiken tar mindre plats. Fast när man lyssnat ett tag slås man av att de till synes ganska luddiga låtarna växer i styrka och tydlighet. Och duetten med Bon Iver är ren klass.
Bild: Beth Garrabrant
Bild: Beth Garrabrant

4. Haim - ”Women in music pt. III”

Trots att det handlar om bland annat såväl vänners död som depressioner, dåligt sex och kassa förhållanden finns det få andra band som får mig på så oerhört gott humör som Haim. Jag blir glad av den här musiken. Melodierna, alla musikaliska friheter som tas och inte minst Estes, Danielles och Alana Haims smittande smarthet i allt de hittar på är lika delar underhållande och inspirerande. Årets bästa popplatta.
Bild: Danny Clinch
Bild: Danny Clinch

3. Bruce Springsteen - ”Letter to you”

Efter memoarerna som ledde vidare till föreställningarna på Broadway och sedan den musikaliska avstickaren med ”Western stars” samlade Springsteen återigen ihop E Street Band och gjorde en ”klassisk Bruce-platta”. En sådan som fansen älskar. Tajmingen visade sig vara perfekt. I ett politiskt splittrat land där valet, pandemin och ”Black lives matter” skapade en extrem situation blir albumet såväl en praktisk övning i samhörighet som ett samtal kring vem man är, vem man var och vem man vill bli. Dessutom är det i stora delar en fantastisk rockplatta från en samling musiker som när de spelar ihop i samma rum låter helt unikt.
Bild: Alexa Viscius
Bild: Alexa Viscius

2. Courtney Marie Andrews - ”Old flowers”

”Det här är de mest utlämnande sångerna jag någonsin släppt. Jag har inte hållit tillbaka, inte tänkt på själva processen, bara skrivit”, sade Courtney Marie Andrews i en intervju med GP. Och så blev det bra också. Albumet är Andrews sätt att hantera uppbrottet efter en tio år lång relation. Och även om hjärtesorg är populärkulturens mest avhandlade tema hittar hon sina egna sätt att beskriva separationens olika faser. När man lyssnat färdigt känner man sig mörbultad i själen, på ett skönt sätt.
Bild: Pressbild
Bild: Pressbild

1. Jason Isbell and The 400 Unit - ”Reunions”

Jason Isbell är en av USA:s mest välformulerade röster det här konstiga året. Han är engagerad, rakryggad och inte minst rolig. Han gjorde också, i mina öron, årets mest angelägna album. Isbell försöker få ihop pusslet för hur han ska kunna vara en så bra låtskrivare, musiker, make och pappa som möjligt. Hur ska han kunna gå helt upp i det ena, utan att skada det andra. Vilka kompromisser är möjliga att göra?. Vilket är priset för dessa kompromisser? Hur viktar man frihet och ansvar, drömmar och förpliktelser? Och vilken är ens roll inte bara i familjen utan i samhället? Allmängiltigt in i minsta stavelse men också musikaliskt varierat, genomarbetat och slipat på ett sätt som gör att Jason Isbell är helt oumbärlig.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.