Gustav Lundgren är yngre än majoriteten av kvällens publik, men i svenska Django Reinhardt-sammanhang är han trots sin ringa ålder, 31, redan en veteran.
Han har gjort många världsturnéer och skivor till den franske jazzlegendens ära och är en aktiv Django-entusiast i egenskap av att vara vice ordförande i Svenska Django Reinhardt-sällskapet.
Men Gustav Lundgren är inte bara en av Sveriges största Django Reinhardt-nördar, han är också en av Sveriges skickligaste jazzgitarrister. Det är det som är kvällens stora behållning.
För det är svårt att inte gilla Django Reinhardt, oavsett vem som spelar honom. Gustav Lundgren och hans kollegor är duktiga, jätteduktiga.
Problemet är att musiken får mig att tänka alldeles för mycket på Django Reinhardt himself och helt plötsligt känns 2000-talstolkningarna av hans låtar – hur bra tolkningarna än är med trevliga inslag av kubansk son och spansk flamenco – torftiga.
Allra bäst är Gustav Lundgren och hans vapendragare när det spelar Gustav Lundgrens egenkomponerade Vemod. Då går trion från att vara skicklig till skicklig, personlig och innerlig. Just den trion vill jag höra mer av.
