Gregory Porter borde vara mycket större än vad han är. Så tänkte jag när han släppte fina plattan Liquid spirit, och så tänker jag ännu mer nu.
Som namnet antyder är nya albumet Nat King Cole and me en hyllning till pianisten och sångaren Nat King Cole, som likt Porter själv gled mellan finjazz och poppigare tongångar.
Klassiker som Mona Lisa och Miss Otis regrets är underbart fluffiga i sina storbandsarrangemang, och i Charlie Chaplins fina Smile visar Porter att han nästan kan bära Sinatras mantel. Bara det att han växt upp i countrymeckat Bakersfield och väljer att sjunga soulig jazz borde rendera Gregory Porter ett musikpris eller två.
ANNONS
