Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/10

Graveyards mäktiga återkomst

Göteborgsbaserade hårdrockarna i Graveyard hade laddat kanonerna rejält inför Way out West. Sällan har de låtit så bra.

Vad: Konsert

Var: Way out West, Linnéscenen

Bäst: När Joakim Nilsson får feeling och öser på.

Sämst: Både bandet och publiken är lite stela i början. 

Graveyard har gått igenom mycket under de senaste åren. Först skiljdes de från originalbasisten Rikard Edlund, och förra sommaren meddelade bandet att de skulle lägga av efter inre motstridigheter. Senare blev det offentliggjort att trummisen Axel Sjöberg också hade lämnat gruppen. Men så lätt stoppar man inte Sveriges kanske bästa hårdrocksband genom tiderna, och nu är de tillbaka med full kraft. 

Det var ett hungrigt och energiladdat Graveyard som gick loss på Linnéscenen under Way out Wests första kväll. Bandet har hunnit med ett par utlandsgig, men det här var första spelningen på hemmaplan på ett bra tag. Till sin hjälp hade de Den Stora Vilan-trummisen Oskar Bergenheim. Det är ännu oklart om han kommer att bli permanent medlem, men han gör verkligen ett klanderfritt jobb.

Publiken såg inledningsvis lite gles ut, men fylldes på riktigt bra efterhand. Även Graveyard själva växte ju längre konserten pågick. De första låtarna var solida, men lite stela. 

Sångaren Joakim Nilssons pipa är minst sagt imponerande. Han attackerar mikrofonen och får med sig publiken lite mer för varje gång. Vid ett tillfälle är han så het på gröten att han välter hela stativet, men det gör bara upplevelsen bättre. Ett fint avbrott blir det också när basisten Truls Mörck går in på sång i låten From a Hole in the Wall. Gitarristen Jonathan La Rocca-Ramm spelar som vanligt fläckfritt.

Den riktiga vändpunkten i konserten kommer i hitlåten Hisingen Blues, som också är titelspår på bandets andra platta. Då flyger nävarna i luften, och det bjuds till och med på en och annan headbang i publikhavet. 

Efter det öser bandet ut varje spår av energi de har kvar, och värst av alla är Joakim Nilsson som far runt som en speedad grottman. 

Det är svårt att jämföra denna lineup med den tidigare sättningen. På ett sätt saknar man den naturliga råhet som fanns för några år sedan, men å andra sidan så känns det på något vis mer musikaliskt spännande nu. Och när bandet röjer som de gör den här kvällen är det svårt att vara missnöjd. Det ska bli ett sant nöje att se mer av Graveyard framöver. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.