Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Graveyard | Pustervik, fredag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Hårdrock

Hårdrock

Graveyard

Pustervik, fredag

Publik: 750 (slutsålt)

Bäst: Joakim Nilssons scennärvaro och intensitet 

Sämst: Att sången tidvis övermannas och försvinner 

Ideligen hyllade Göteborgsrockarna Graveyard välkomnas hem med öppna armar när de tar sin självklara plats på Pusterviks scen. 

Kvällens publik skiljer sig en aning ifrån klubbens vanliga fredagskvälls-klientel; jag ser några fler utsvängda jeans och kalufserna räcker någon centimeter längre nedanför öronen än vanligt. En indikation på vilka det är som strax ska kliva in på scenen; bandet som jämförts med Led Zeppelin, The Doors och Black Sabbath.

Men det finns inget nostalgiskt eller bakåtsträvande med Graveyard. Bandet må ha inspirerats av 70-talets storheter men med sina blues- och psykadeliska influenser och det rykande färska, knappt månads gamla albumet Innocence & Decadence känns de väldigt 2015. 

Ridån går upp, bokstavligt talat, och rockkvartetten kliver in på scen. Efter ett tekniskt problem drar de igång en intensiv och proffsig spelning. Graveyard är tajtast i de gamla låtarna som Hisingen Blues, men det är i de lugnare numren som Too much is not enough från senaste albumet som bandet verkligen kommer till sin rätt. 

En van Graveyard-besökare märker kanske att konstellationen ser annorlunda ut; Truls Mörck som deltog på debutalbumet Graveyard, och som för övrigt släppte ett soloalbum i våras, är nämligen tillbaka och har tagit över basistrollen efter Rikard Eklund. Han får glänsa i From a hole in the wall men det är ändå sångaren Joakim Nilsson som är kvällens stjärna med sin rockstjärne-aura, svettiga närvaro och karaktäristiska röst.

Pusterviks dovt upplysta, öl-osande, intima lokaler måste vara den optimala mötesplatsen för artist och publik, och vid närmare eftertanke är det ändå en rätt så blandad publik som står med ansiktet vänt mot scenen och hoppar upp och ner med armarna i luften. För även om Graveyard definieras som något så smalt som bluesinspirerad retrorock så når de ut och det med kraft.