Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Gabi Delgado-Lopez aoch Robert Görl, som tillsammans utgjorde Deutsch–Amerikanische Freundschaft (DAF). Bild: Sheila Rock/REX
Gabi Delgado-Lopez aoch Robert Görl, som tillsammans utgjorde Deutsch–Amerikanische Freundschaft (DAF). Bild: Sheila Rock/REX

Gabi Delgado – homoerotisk och intensiv

Sångaren i tyska synthbandet DAF har gått ur tiden Gabi Delgado har gått ur tiden, 61 år gammal. Björn Werner minns artisten som i början av 80-talet lade grunden för en ny våg av monoton synthmusik som fortfarande lever vidare i technon.

LÄS MER: DAF-sångaren Delgado död

Drück' dich an mich

So fest wie du kannst

Tryck dig mot mig. Så hårt som du kan.

De inledande raderna i ”Als wär’s das letztes mal” ekar tomt på papper. Men med Gabriel "Gabi" Delgado-Lopesz intensiva, febriga stämma brinner det upp till en av 80-talets mest medryckande kärlekslåtar. Eller sexlåtar? Båda.

Delgado är med sin insats som sångare i det tyska bandet Deutsch-Amerikanische Freundschaft (DAF) själva förkroppsligandet av det säregna mötet mellan människa och maskin som ägde rum i början av 80-talet. Den tidpunkt då synthar på allvar gjorde entré på musikscenen samtidigt som 70-talets glättiga hippieanda slutligen gav vika för en mer nihilistisk motrörelse. Den organiska punken och discon föll samman och återuppstod i kallare ljudbilder med namn som new wave, post-punk och post-disco.

Delgado och musikerkollegan Robert Görl förstod detta fullt ut. Inte konstigt därför att de blev förgrundsgestalterna i den tyska versionen av rörelsen: Neue Deutsche Welle. Texterna var provokativa, men samtidigt helt tömda på mening. I deras stora hit ”Der Mussolini” uppmanas lyssnare att dansa som diktatorerna Mussolini och Hitler. I en annan låt förklarar han att ”Gudarna är vita och mäktiga”, gång på gång. På skivomslagen syntes de gärna svettiga, i läderuniform. En blandning av homoerotisk och fascistisk estetik som ekar friskt i efterkommande band som Rammstein och Laibach. I estetiken lade de också grunden till den svartklädda subkulturen ”synthare” som levde långt in på 00-talet.

Gabi Delgado under en DAF-konsert på Arvikafestivalen 2009. Bild: Claudio Bresciani / TT
Gabi Delgado under en DAF-konsert på Arvikafestivalen 2009. Bild: Claudio Bresciani / TT

Men Delgado ska inte förstås som nån form av homo-nazist, utan snarare som en förmedlare av det västtyska åttiotalets undermedvetna. Både benämnandet av tabun och den svettiga erotiken som genomsyrar varje textrad han stöter ur sig, oavsett vad som sägs, fångar ett land sönderhugget av en stor mur och härjat av ett fruktansvärt förflutet. Inramat av hårda trummor och skeva synthslingor transcenderade Delgado både distans och nihilism till en exploderande vilja till liv. Friheten känns ju så mycket mer när fångenskapen hänger som en skugga över en.

Med hans bortgång är det nog bara att konstatera att DAF som musikaliskt projekt också går i graven. Men Delgados musikaliska arv lever fortfarande vidare, på dansgolv runtom i världen, i den technoscen som strävar vidare att hitta känslomässig frigörelse genom elektronisk monotoni.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.