Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Göteborgs Symfoniker | Musik i det gröna

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

klassiskt

klassiskt

Göteborgs Symfoniker

Musik i det gröna

Dirigent: Santtu-Matias Rouvali

med Göteborgs symfoniska kör

Slottsskogen, lördag

Symfonikernas årliga konsert i Slottsskogen är alltid en speciell begivenhet. Här blir de verkligen folkets orkester och de tusen och åter tusen personer som fyller den stora gräsmattan nedanför Björngårdsvillan berättar både om en stolthet och en emotionell relation till det ljudande materialet, till själva kvaliteten i musicerandet.

Det är också, just i år med sin kylslagna inledning på sommaren, en speciell känsla att vara med om den gemensamma sången i Den blomstertid nu kommer. Strax efter raderna om blid och livlig värma, tränger solstrålarna igenom den grå molnmassan.

Också i framförandet av två partier ur Lars-Erik Larssons och Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud uppstår en sorts kollektiv förtröstan. Presentatören Måns Pär Fogelberg berättar att musiken kom till 1940 när Gullberg var chef för radioteatern och Larsson kapellmästare för Radiotjänsts symfoniorkester. En och annan i publiken tänker nog på hur den reflekterande tonen i musiken relaterar till det omgivande världsläget. När den lyriska sviten för kör och orkester kom till hade grannländerna Danmark och Norge precis ockuperats av Nazityskland. Det är svårt att inte gripas av den milda allvarsamheten i tonspråket, naturkänslan som får melodierna att glida så lätt.

Annars består programmet detta år av litet väl många nummer av marschkaraktär, alltifrån Sjostakovitjs festouvertyr till avslutningen med Tjajkovskijs slaviska marsch. Det säger sig självt att det är musik med tydlig rytmisk framtoning som passar bäst i utomhusmiljö, när en del av de finstilta klangliga nyanserna lätt försvinner i vindilarna.

Den finske dirigenten Santtu-Matias Rouvali satsar på de konturskarpa dynamiska effekterna och visst låter det pampigt om Dies Irae-avsnittet ur Verdis Requiem, när Göteborgs Symfoniska Kör åkallar de himmelska makterna. Men det är egentligen bara i Förklädd Gud som Symfonikernas särart, den mjuka och lyssnande tonen, kan komma fram.