Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Göteborgs Symfoniker | Konserthuset, onsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Klassiskt

Klassiskt

Göteborgs Symfoniker

Konserthuset, onsdag

Dirigent Christian Zacharias, solist Roland Pöntinen piano

Musik av Schumann, Nicolai, Dvorák, Strauss

Det finns många sätt att spela Schumann. Vissa betonar fantasteriet och det vilda klangtänkandet, medan andra lyfter fram skirheten och det lyriska drömmeriet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Roland Pöntinen håller sig någonstans i mittfåran när han på kort varsel hoppar in som solist i pianokonserten efter att Christian Zacharias råkat klämma tummen i en bildörr.

Zacharias kvarstår dock som dirigent.

Det finns en påtaglig elegans i Pöntinens framförande, framförallt i de två inledande satserna. Men det skapande elementet och de rytmiska spänningarna märker man inte så mycket av. Det som saknas är en känsla av frihet i de enskilda fraseringarna, en förvåning som bryter igenom det regelbundna och klangflödande. Det blir en närmast slätstruken tolkning, i finalsatsen därtill med vissa balansproblem.

Den musikaliska behållningen blir i stället de två, på ytan, lättsinniga verk som inleder respektive avslutar konserten, ouvertyrerna till Otto Nicolais Muntra fruarna i Windsor och Johann Strauss Läderlappen. Här uppstår en skärpa i klangarbetet, ett allvar i själva lättheten. Rytmerna blir kroppsliga och musiken börjar andas.

Noggrannheten och det precisa förfarandet gäller i hög grad också framförandet av Dvoraks Legender, en musik som för de flesta i publiken nog är helt okänd.

Det finns en genuin hemlighetsfullhet i den melodiska enkelheten och Christian Zacharias får orkestern att spela med en fascinerande lyster. Kanske hade också Schumannkonserten låtit på det viset om Zacharias suttit vid pianot som det ursprungligen var tänkt?