Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Frida Hyvönens rasande uppgörelse

Texterna är så rakt på sak att man som lyssnare hinner undra om man verkligen får vara så brutal?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Skiva

Pop

Frida Hyvönen
Kvinnor och barn
(RMV)
 

Känsliga lyssnare varnas. Frida Hyvönens debut på svenska skjuter sig långt över alla smärttrösklar när hon med obönhörlig precision gör upp med såväl tidiga, onda minnen och senare en trasig, snedvriden och dysfunktionell kärleksrelation. Man brukar prata om skilsmässoplattor men Frida Hyvönen går längre än så, när skivan når sin final har hon gjort slut med själva kärleken. ”Om Amor nånsin vågar sig hit igen, för att fjanta sig med sina pilar. Ska jag ikläda mig ringbrynja, och lägga mig att vila”, sjunger Frida Hyvönen i avslutande Amors förkastliga pilar.


Men det börjar vid en barndomssjö i norr och historien om Jonssons pojk som föll ihjäl sig från vattentornets topp. Redan där visar Frida Hyvönen att hon är en textförfattare med absolut tonträff som kan berätta en historia effektivt och engagerande och där ett bråddjup öppnar sig mellan raderna i sista versen. Det fortsätter med historien om ett (avbrutet?) övergrepp och sedan genomgående djupt personliga texter med ett språk som är Hyvönens alldeles egna.


Vid de första lyssningarna kan det ibland tyckas lite väl redovisande, ibland (skenbart) enkelt, för att i sina stunder bli högtravande och lite knöligt. Sedan inser man att allt är högst medvetet gjort. Frida Hyvönen är en stilist med ett språkligt gehör som gör att hon med små vändningar och vridningar skapar effektiva skiftningar oavsett om hon sjunger om känslor, människor eller miljöer.
I en intervju i Dagens Nyheter berättar Hyvönen att hon inspirerats mycket av nobelpristagaren Alice Munro, och visst är det hårt komprimerande noveller hon skriver. Det har Frida Hyvönen gjort även tidigare, men när hon nu väljer svenska språket blir det någonting annat. Hyvönen placerar sig i en svensk och norrländsk – visst hör man både Sara Lidman och Allan Edwall – tradition där hon kan mäta sig med de bästa. Det är som att allt hon släppt ur sig förut haft det här som mål. Frida Hyvönen är framme nu.


Sedan kan man förstås lägga tid och möda på att fundera över hur mycket av det hon sjunger om som är självbiografiskt. I själva verket spelar det såklart ingen roll. Svaret är förmodligen allt och inget. I den där DN-intervjun nämner hon också Ulf Lundell, och för somliga kanske jämförelsen hisnar men det finns uppenbara likheter i hur Hyvönen och Lundell sliter och river i det här med kärleken, friheten och maktbalansen i förhållanden. Det går att dra en linje mellan exempelvis Lundells Strändernas svall och Hyvönens Fredag morgon, som i sin tur har ett släktskap med Olle Adolphsons Trubbel Det är bara det att Frida Hyvönens text är så uppriktig och detaljrik att den tar en helt unik plats i den svenska pophistorien. Den är så rakt på sak att man som lyssnare hinner undra om man verkligen får vara så brutal? Men det är klart man får, konsten är fri, den har inget konsekvenstänk.