Jag kommer inte ihåg när jag senast blev berörd av musik på detta vis. Hur det känns varmt och vemodigt i magen med naveln som epicentrum.
Frida Hyvönen känns lite som ett sagoväsen när hon insvept i en guldfjällsmantel sätter sig framför flygeln och sjunger om den sista skörden från farföräldrarnas äppelträn, kärleksbrevet hon skrev från cocktailpartyt på Bali, hästar som lär tjejer att inte ta skit och barndomskärlek som aldrig dör. Frida Hyvönen är en fenomenal historieberättare och låtarna som redan är fantastiska på skiva får ytterligare en dimension när de framförs live, oavsett om de framförs i en avskalad tappning med sång och träskotakt eller med fullt band; trummor, piano, synth, bas och en odefinierbar liten blå maskin som låter som åska.
Det är snabba tempoväxlingar. Abrupt, teatraliskt, känslosamt. Lite skevt och vackert på samma gång. Det känns som om att vi i publiken blir en del av sångerskans i nuet skapade musikal. Samtidigt finns det en barriär mellan henne och oss. En skör, men definitiv linje mellan det personliga och privata. Skillnaden mellan när Frida Hyvönen sjunger för sitt eget hjärtas lov med ögonen stirrande framför sig som om hon vore i en annan värld – och när sångerskan tittar ut över publiken som nästan har samma antal som hennes hemby i Västerbotten.
Och jag tror att det är just den sköra sköra gränsen som är grejen med Frida Hyvönen och hennes musik. Det bitterljuva som är på gränsen till plågsamt smärtsamt.
