Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Till slut stod Frank Ocean på scen i Slottsskogen, men GP:s recensent lät sig inte imponeras. Arkivbild: Claudio Bresciani / Läsarbild

Frank Ocean såsar mest runt

Så kom han till slut, Frank Ocean, och gjorde sin grej. Men inte så mycket mer.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Konsert

Frank Ocean, torsdag

Plats: Flamingo
Publik: Hela festivalen
Bäst: Pyramids
Sämst: Det låga tempot

Det finns något storslaget hos folk som går sin egen väg. Som driver igenom sin personliga vision och vägrar att anpassa sig eller göra det förväntade. Som kör över Jante med en gaffeltruck och sedan vänder om och kör över honom igen.

Som Frank Ocean. På något annat sätt går det nämligen inte att beskriva den här älskvärda knasbollen, den 29-årige visionären från New Orleans som jämte Drake vuxit ut till den största r'n'b-stjärnan de senaste åren.

Följaktligen har Frank Ocean också den största publik som jag någonsin har sett på Way out West, det är vansinnigt mycket folk framför Flamingoscenen, och vad gör han då? Hur använder han detta guldläge? Jo, genom att tråka ut publiken och långsamt vagga den till sömns.

Frank Ocean inleder med Pretty sweet från förra årets album Blonde. En diskoboll börjar snurra, skarpa lampor tänds och så kliver han längst ut på scentungan. Ensam i vit t-shirt hasar han runt med ett par rejäla hörselskydd nedtrycka på huvudet och sjunger fina Solo till förinspelad musik.

Effektfullt, visst, och den enorma bildskärmen är snygg men 30 minuter senare är han fortfarande ensam på den stora scenen och man börjar undra var den utlovade showen är någonstans?

Det är då Frank Ocean slår sig ned vid ett elpiano och det kommer in ett jättegäng musiker från Göteborgs symfoniker och man tänker att nu, nu, nu ... nu jäklar lyfter det!

Men icke. Snarare sjunker det ihop. Sällan har väl ett band och en hel stråkorkester utnyttjats så sparsamt och försiktigt.

Långa stunder känns det som att bevittna en repetition, något halvfärdigt och haltande. Då har Frank Ocean ändå tillbringat de senaste dagarna i Partille Arena med att finslipa sin show för att, får man anta, kunna bjuda publiken på något alldeles extra.

Så är det kasst? Suger det? Nej, inte alls. Frank Ocean sjunger otroligt snyggt, låtarna är starka och ljudet kristallklart. Men det är väl inte riktigt vad många av oss hade hoppats på.

Eller, säg såhär, frånsett ett par missar och omstarter är det säkert precis vad Frank Ocean hade tänkt sig.