Efter två år på världsberömda Juilliard är Antonio Hallongren redo att på allvar ge sig ut i musikerlivet. Närmast väntar en period som "artist in residence" vid symfoniorkestern i Montgomery utanför Atlanta.
Tiden har gått fort men känslan när han först kom till New York för att försöka passera antagningsprovets nålsöga är fortfarande i färskt minne.
- Man blir placerad i ett rum för att värma upp innan sin audition och där hör man de andra genom väggen. Jag hade aldrig hört någon spela så bra, och tänkte att det här blir bara pinsamt, säger Antonio Hallongren när vi träffas i den stora lobbyn till Juilliard på mitten av Manhattan i New York.
En tid efter antagningsprovet kom beskedet i mejlen. Antonio Hallongren var på turné i Italien tillsammans med Symfonikerna och satt med en kaffe på en piazza i Turin.
- Det var ett sådant där ögonblick i livet när allting bara stannar, säger han.
För de som följt Antonio Hallongren kommer inte hans framgångar som någon överraskning. Antonio beskrivs som ett musikaliskt underbarn och redan när han pluggade på Hvitfeldtska läste han samtidigt på Musikhögskolan i Göteborg.
- Det där med "underbarn" är en enkel grej för folk att säga när de inte vet hur sjukt mycket tid jag har lagt ned. Man kommer inte så jävla långt på talang, det gäller att kunna ta instruktioner och anstränga sig, menar Antonio Hallongren, som övar upp emot sex timmar varje dag.
Målmedvetenheten kom tidigt och vanan att "kötta på många timmars övning" grundlades redan som tioåring på kommunala musikskolan i Kungälv.
- Jag ville helst spela saxofon, jag tyckte det var lite sexigt.
- Men läraren sade att jag hade för små händer och skulle spela klarinett istället. Det ville jag absolut inte och då fick jag testa med cellon.
På den vägen är det. Och nu ska Antonio Hallongren försöka slå sig fram i en stenhård konkurrens utanför skolans väggar.
- Det räcker inte att vara sinnesjukt bra på sitt instrument. Man måste kunna promota sig själv och ha en tydlig och nischad image. Helst ska man vara snygg också.
