Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Florence + the Machine | Azalea, Fredag

Oj, vad Way Out West behövde det här. En total urladdning med refränger, allsång och eurofori.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Pop

Florence + the Machine

Azalea, Fredag

Bäst: Rabbit Heart (Raise It Up) och Dog Days Are Over.

Sämst: Folkvandringarna

Där poserandets murar kan rämna och låta människorna bakom mötas i dans och gemenskap. Florence och hennes maskin är självfallet rätt personer för att ta hand om det.

I nattskjorta dansar hon som en ballerina, sjunger som ett väsen och dirigerar publiken som en orkester. Hon är inte en person så mycket som ett tillfälligt tyglat naturfenomen.

Låtlistan är bland det mest perfekta jag sett i konsertväg. Inledande What the Water Gave Me som går över i Ship to Wreck och Shake It Out. Rabbit Heart där publiken bygger torn av sig själva. Calvin Harris covern Sweet Nothing som rinner ut i How Big How Blue How Beautiful. Hela vägen fram till den flaggviftande avslutningen Dog Days Are Over.

Varje nummer är så episkt att de alla förtjänar ett eget kapitel i Bibeln. Harpan känns ensam som att den kan skövla hela Slottsskogen. Jag vet inte vem eller vad som låtit Florence besitta en sådan kontinentskiftande kraft. Vi får bara vara glada över att hon valt att använda den för att göra gott.