Glöm Lisebergs Halloween-kavalkad. Det här är den riktiga grejen. Karin Dreijer inleder sitt andra Fever Ray-album med Wanna sip, lika delar frustande kärlekssång och dystopisk skräckfilm. En spännande dubbelhet som går igen på hela skivan.
Om det fanns en dov, gyllenbrun murrighet – mysig närmast – på förra skivan så är allt det borta här. Plunge är svartvit, sylvass, maniskt enveten och hårt präglad av en malande oro, en oro som ständigt gränsar till lust.
Påminner om Björk
Waiting for your love to happen is like waiting for a drug that never kicks in, sjunger hon på Red trails och det där är något som Dave Gahan kunnat sjunga på sitt elektrobluesiga vis. Lika ofta låtar det som en av Björks svartaste mardrömmar.
Ibland mjukas det upp lite ändå, som i det närmast poppiga singelspåret To the moon and back eller i skivans kanske finaste spår, Mustn’t hurry, där hon plockar fram det där Jean-Michel Jarreaktiga syntljudet från tidiga The Knife och för en liten frälsande stund lyckas hålla den gnagande oron stången. Som en mässande hymn i allhelgonamörkret.
