Oktobers sista fredag, en helt vanlig kväll. En gastenlik stämning infinner sig i Lisebergshallen. Nästan kan man tro att det tillhör Halloween på Liseberg, med en backdrop föreställande någonting med blinkande ögon. Kanske en varg, kanske Berggren själv. Musik som ger en kalla kårar.
Det skymtas en hatt och en svart kappa. Han träder fram ur dimman. Även om öppningen känns aningen instabil, mest förvirrande och fortfarande publik som väntar på att få komma in, finns en förhoppningsfull anda här inne. Och trots att han spelade på Lisebergs stora scen så sent som i somras, känns det som om väntan har varit evighetslång på just det här. Andra låten blir det riktiga startskottet. Ja, när Dream my days away ekar mellan väggarna känns det som en början på någonting bra. Någonting speciellt och efterlängtat. Någonting som tyder på att den här sista fredagskvällen i oktober kanske inte blir så vanlig ändå.
Konserten lägger sig som ett täcke med bipolär karaktär över publiken. Det är som om man inte vet om man ska skratta eller gråta. Kollektivt jubel eller kollektiv depression. Henrik Berggrens egna låtar varvas med Broder Daniel-material. Rena rama berg-och dalbanan. Långa uppförsbackar som efterföljs av loopar. Wolf's heart och Wild child sänder ut känslor i en mäktig ton. När I'll be gone,
When we were winning och Whirlwind ljuder ut ur högtalarna är det som att vila öronen mot en sammetskudde. Det är så lent, så fint, så rätt. En känsla av att sväva genom ljudvågorna.
Shoreline är ett kapitel för sig. Ett som är läst tusen gånger om, men som ändå känns oskrivet. Lisebergshallen sprängs. På golvet är det som om publiken i en vild fantasi får uppleva The Beatles på Wembley stadium 1966. Som om det som sker på scen inte är på riktigt. 00-talets ungdomars dröm.
När solodebuten Wolf's heart släpptes i maj gick den till den lokala musikhistorien. Sagan om Henrik Berggrens återkomst. Världen kanske inte stannade, men Göteborg fick nog ändå kippa lite efter andan. Han påstår sig skita fullständigt i sin roll i samhället. Frågan är om han inser dess betydelse? Det fanns bara ett Broder Daniel och det finns bara en Henrik Berggren. Musiken dessa två faktorer har skapat står i grunden för Göteborgs alldeles egen genre. Vår stads landmärke. Det tänds en ny gnista ikväll. Vi är reunited again. Det är icke att glömma, Berggren. Icke att glömma.
