Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/9

Emmylou Harris - Avskalat, varmt och vackert

Det vore nog fel att beskriva det andaktsfulla publikhavet framför Emmylou Harris som böljande. Det enda som böljade på Liseberg var regnet, detta pissiga sommarregn som ändå hade vett att hålla upp när sångerskan gick på scen, och såklart Emmylou Harris underbara sångröst, hennes vibrato (eller tremolo) som tiden inte tycks kunna rå på.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Americana

Emmylou Harris

Liseberg, torsdag 3 augusti.

Bäst: Rösten! 

Sämst: Lite väl försiktigt.

Publik: 8 500.

Redan som andra låt, efter en lite avvaktande öppning med Here I am, får vi en vacker version av Gillian Welch vanvettigt deppiga Orphan girl. Strax därefter följer en urstark, robust Red dirt girl och lite senare en skön Sweetheart of the rodeo, två låtar som Emmylou Harris har skrivit själv.

När det slår mig att Harris faktiskt har en hel guldsäck med egna sånger som hon sällan plockar fram och dammar av blir det ännu mer obegripligt varför hon envisas med att sjunga låtar av Paul Simon (The Boxer) och Patti Scialfa (Spanish dancer), vars första soloplatta lät väldigt mycket som just Emmylou Harris när den kom i början på 90-talet.

Snacka om artistisk rundgång. Men i och för sig har Emmylou Harris alltid uppskattat samarbeten i olika former.

Delade på strålkastarljuset

Tidigare i sommar turnerade hon med John Mellencamp och i höstas uppträdde hon på en ambulerande flyktinggala ihop med bland andra Steve Earle, Robert Plant och Buddy Miller. När jag såg Emmylou Harris på Way out West 2015 delade hon scen med Rodney Crowell, och med tanke på hur mytomspunna hennes 70-talsduetter med Gram Parsons har blivit så antar jag att Harris helt enkelt känner sig bekväm med att dela på strålkastarljuset. Vilket hon även gjorde igår

Vackra sångslingor

Mary Anne Kennedy (mandolin & percussion) och gitarristen Pam Rose (känd från Jills veranda) har först och främst rollen som bandmedlemmar och habila kompmusiker, men de lägger hela tiden vackra sångslingor och avlastar Emmylou Harris när stjärnan väljer att ta en paus bakom scenen en stund.

Ska vi vara helt ärliga är det väl inget större driv i konserten, det går faktiskt rätt långsamt, men det puttrar på ändå. Framförallt låter det väldigt bra om Harris och hennes band. Avskalat. Varmt. Vackert. Då behövs det egentligen inget mer.

LÄS MER: Emmylou Harris till Liseberg