Tidigare kunde Göteborg-Helsingfors-Berlintrion Elifantree betraktas som ett bångstyrigt jazzpopband. Med nya skivan tar de ett kliv mot något annat, mer elektroniskt, fortfarande med en jazzig underton, fortfarande med en gediget organisk botten med slagverk och sax och piano, fortfarande befriande lekfullt, stundtals lyriskt vackert, men med en ny och välgörande … edge.
Ibland låter det som ett syntigare Wildbirds & Peacedrums och Anni Elif Egecioglus sångröst är heller inte helt olik Mariam Wallentins, men mest av allt låter det bara som Elifantree.
Och det känns just nu som det bästa betyg jag kan tänka mig att ge.