Det har känts rätt omöjligt att hänga med i media utan att stöta på Plura Jonsson ett bra tag nu. Har det inte varit matlagningsprogram, så har det varit Så mycket bättre och Septembers tolkning av Kärlekens tunga eller knarkanklagelser.
Mycket riktigt ligger också Pluras kokböcker och självbiografi bredvid de täta raderna skivor i Lorensbergsteaterns lobby, och mycket riktigt är det också tätt packat i bänkraderna när Eldkvarn drar igång nästan två timmars spelning med Jag står upp än, för att sedan fortsätta med alla de där låtarna som är mer eller mindre baserade på Pluras liv och som innehåller lika mycket svärta och berusning som de är livsbejakande.
Med detta inte sagt att det måste vara nyfikenhet på fenomenet som motiverar ett besök på en Eldkvarnkonsert. Bara att livet och musiken är väldigt sammanflätat när det handlar om Kungarna från Broadway. Som med en nästan sprallig Plura i spetsen för övrigt känns piggare än på länge, och som kaxigt nog öser in många låtar från nyaste skivan i vad som med rätta hade kunnat bli en nostalgikonsert. Carlas gitarrspel är föredömligt vasst och Plura gör sitt bästa för att vara både sammanhängande och underhållande i mellansnacket.
Hade det inte varit en sittande publik hade det med andra ord kunnat bränna till riktigt fler gånger än när Eldkvarn radar upp äldre hittar som Pojkar, pojkar, pojkar och I skydd av mörkret. Eller när de till stort jubel kör Vägen till paradiset eller Fulla för kärlekens skull. Grymma Springsteenflörtande alster som bara växer med saxofon, förvisso. Men också med sin alkoholromantik farligt nära ännu ett avsnitt i dokusåpan som är Plura Jonssons liv. Vilket förstärks av att publiken bara sitter och tittar, inte står upp och deltar. Statiskt.
Synd, för med sina starka låtar, tajthet och glöd är det tydligt varför Eldkvarn har hållit som band i 40 år.
