Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dwight Yoakam är i stan.

Dwight Yoakam | Trädgår'n, måndag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Country

Country

Dwight Yoakam

Trädgår'n, måndag

Bäst: A thousand miles from nowhere.

Sämst: Inomhus..?

Publik: Knökfullt (och ett 20-tal cowboyhattar).

Dwight Yoakam är i stan, på ett trångt och tryckande Trädgår'n, och till publikens synbara förtjusning inleder han med en frustande Dim lights, thick smoke. Tyvärr visar det sig nästan direkt att ljudet är brötigt, det är svårt att riktigt uppfatta vad Dwight Yoakam sjunger, och det slår ännu hårdare mot sköna Buck Owens-covern Streets of Bakersfield som närmast bara rinner förbi.

Förra gången Dwight Yoakam besökte Sverige (sommaren 2012) uppträdde han på High Chaparall i Småland. Den här gången spelar Yoakam i Dalhalla utanför Rättvik och alltså på Trädgår'n i Göteborg. Det måste ändå kännas som ett steg uppåt för den snart 60-årige countrystjärnan från Kentucky, som flyttade till Nashville i slutet av 70-talet för att slå igenom på bred front men som drog vidare till Kalifornien när hans traditionella honky tonk inte föll det pop-orienterade Nashville på läppen.

I Los Angeles däremot föll bitarna på plats, och sedan genombrottet i mitten av 80-talet har den begåvade Dwight Yoakam varvat musiken (25 miljoner sålda album) med en hyllad karriär som skådespelare (Screen Actors Guild-nominerad för sin roll i Sling Blade).

Av den där rutinerade skådisen syns dock inte mycket den här kvällen. Till skillnad från countrykollegan Brad Paisley, som i våras bjöd frikostigt på sig själv och berättade historier mellan låtarna i Lisebergshallen, tar Dwight Yoakam det rätt lugnt. Eller lugnt är fel ord. Han lyfter faktiskt på vänsterbenet då och då, i de mer intensiva partierna, men framförallt låter han musiken tala. Och inget fel i det. Inte när man har ett vansinnigt tajt band i glitterkavajer bakom sig och ett så imponerande låtmaterial som Dwight Yoakam faktiskt har.

Även om ljudet är långt ifrån perfekt den här kvällen så tar det sig. Blame the vain sitter fint, den lite överraskande Creedencecovern Who'll stop the rain mölar på rätt gött och fem i tre-tryckarna Heart of stone och If there was a way är ljuvliga.

Vi ska heller inte glömma SVT-bekantingen Doug Seegers som lyckades över förväntan med att värma upp publiken. Den hjärtskärande historien om den hemlöse countrysångaren Seegers som upptäcks i Jills veranda var känslosam om än något tillrättalagd tv. Nu turnerar Doug Seegers landet runt och möts med kärlek varhelst han kommer. Inte så konstigt. Med det ödet, med den rösten, med låtar som Going down to the river och Angie's song. Inte konstigt alls.